Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [34] Carlén (Fru), Skjutsgossen - [35] Sätherberg, Blommorna vid vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
isfi:ne#liet hög poetisk färg. De qvinliga lårakterema Bynas
tecknade med sanning och finhet. M—m.
[35] Blommorna vid Vägen. Dikter af Herman
Sä-tkerberg. Med tvenne Musikbilagor. Stockholm, L. J.
Hjer-ta 1841. 78 sid. 8:o. (Priset: 56 sk. B:ko.)
I denna nya diktsamling af den produktive Förf. återfinner
läsaren samma friska naturåskådning, samma älskliga lynne, som
i de föregående. De brister, för hvilka man icke en gång hos
Hr S:s älskliga sångmö får blunda, äro sådana, som tillhöra
Idyllen sågom konstart i allmänhet. fin viss benägenhet att
"lägga ut på bredden", en viss enformighet i kolorit oeh,
såsom följd deraf, en viss svårighet att sammanfatta de strödda
skildringarna till ett koneentreradt helt, till sjelfständigt lif,
möta oss bär — såsom öfverallt i den beskrifvande poesien. Å
andra sidan göra vi oss till en pligt att erkänna det Hr S.
uppfyllt nästan allt, som man af Ikids konstart kan fordra. I
sitt allvar ar han hög, stundom sublim, oftast mildt
melankolisk, i sitt skämt skalkaktig, blyg, naiv. IJvad vi i afseen»
de på kans författarskap kunde hafva att önska, vore, att
hans stil i versen hårdnade något, i prosan frigjorde sig från
all öfverlastning. Här voré måhända stället att med
anledning af Hr S:s prosaiska uppsatser söka utveckla vilkoren för
en vacker och städad prosa. Men för denna gång blott några
yord derom! Enligt vår tanka får prosan alldrig glömma att
den är prosa, alldrig öfvergifva det lugn, som är den
sansade, klara och fullt medvetna reflexionens kännemärke, högst
sällan och blott undantagsvis falla in i deklamationer,
öfver-hufvud bära spår af sträng logik. Det mellanting af poesi och
prosa, som nnder prosaisk form innehåller idel poetiska tan*
keféljder, synes rec. så mycket mindre naturligt, som . det
själstillstånd, hvarunder de poetiska ideerna framflöda, verk-t
ligen eger en egen ursprunglig uttrycksform — rhythÉM*.
Näauada mellanting är i sjelfva verket icke en inspirationens
öfvergång från prosa till poesi, utan en trötthetens återgång
från poesi till prosa, hvarföre det äfven mest finnes tillhön*
författare under vissa konstens de klin a t ionsperio der. De
barbariska folkens siare, deras första skalder, talade rhytbmiskt;
förra seklets Franska författare t. ex. poetiserade derefcnot på
prosa. Mten Hr Sä poesi är för vacker att mattas af till prosa.
M—M#
" 1 1 . ■ 1 ■ m i m « ■■ ■■ ■ ■■ ■ ——4-gg
ITp»ala, 1941,
WAHMTK0N A LisTfOI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
