Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Beckman, A. F. Om Möjligheten och Troligheten af Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Om Möjligheten och Troligheten
på någon viss del af organismen? Visar sig ej själen deri
vara på en gång den inneboende orsaken till organismens na-
turliga utveckling, och ett af hela denna utveckling oberoen-
de, från organismen sig åtskiljande sjelfmedvetande? Att den-
na dubbetverkånibhet mindre tydligt framträder, ju lägre orga-
nismen är, och ändtligen inom det anorganiska lifvet alldeles
upphör att vara märkbar, borde gifva en tillräckligt kraftig
varning mot den förvillelsen att binda varelser af en högre
ordning vid lagar, som gälla allenast för en lägre: Det åda-
galägger tydligt, huru försöket att binda den gudomliga verk-
samheten vid någon viss del af universum måste vara en orim-
lig ensidighet, hvilken ej kan hafva annan följd, än upphäf-
vandet af Guds tillvaro för medvetandet. Denna ensidighet är
grundfelet i Sprnozas verldsåskådning, liksom i nutidens intel-
lektualistiska naturalism, hvilken tvifvelsutan skall vika för
den segrande erfarenheten af personlighetens sanna, egendom-
liga väsende; liksom den materialistiska naturalismen med sin
mekaniska naturåskådning redan blifvit undanträngd genom den
klarnande erfarenheten af naturens organiskt dynamiska lif.
Vi kunne alltså ej medgifva, att Guds verksamhet i Un-
dret, äfven om derigenom den synliga naturens lagar till en
viss grad nppbäfvas eller suspenderas, innebär en motsägelse
mot Guds eget väsende. Vi medgifve allenast, att det vore en
nalurens motsägelse mot sig sjelf, om bon frambragte Undret.
Detta söke vi derföre ej i naturen, i och för sig betraktad;
och vänte ej ur densamma Undrets förklaring, hvilket tvert-
om från den rena naturbetraktelsens synpunkt måste synas o-
möjligt. Och vi yrke, att den strid, som det naturliga för-
ståndet understundom tycker sig finna mellan den gudomliga
vilja, som ger lagar för naturens vanliga lopp, och den, som
låter Undret tima;, försonas i ett högre medvetande, ja, redan
i ett mera klarskådande menskligt, och att detta sednare är det
ehristligt religiösa.
SpnozA hade ur sin dogmatiska philosophbi hemtat grun-
der för bestridandet af Undrens möjlighet. Den Skottska
Skeptikern Hume riktade sina inkast förnämligast mot den bhi-
storiska trovärdigheten af berättelserna derom. Att dessa för
menniskosinnet, äfven om förståndet är utbildadt, icke äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
