Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Språkvetenskaper - [10] Janzon, Pindari Carmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 ÖFVERSIGT AF DEN NYASTE LITTERATUREN.
Förut anmärkta inconsequens, att antaga en theori, hvars grun-
der man jäfvar, försvarar Hr J. på följande sätt: ”Att ofyannämde
Reformator (Borckn) fått sina metriska afdelningar så väl ordnade,
som de verkeligen äro” (det var just detta, som skulle bevisas), ”der-
före synes han stå uti vida mindre förbindelse till syllaba anceps, hiatus
och interpunction, än till sin egen smak och takt samt möjligtvis till
en och annan sidoblick på den i allmänhet förbisedda äldre formen.”
Att sista satsen, som börjar med möjligtvis, är fullkomligt ogrun-
dad, derom kan ju Hr J. omöjligen vara okunnig, som ju grundligt
studerat både Borccw och de gamle, och alltså måste veta att BorcKki
förfarit ännu hårdhändtare med Scholiasternes och de äldre Metrik-
lärarnes uppställningar, än Hermann sjelf; BorcKus smak och takt
åter bestridas visserligen af ingen; men om vi än, såsom billigt, til-
lägga snille och skarpsinnighet; så förmå här divinationer och
ingifvelser föga eller intet, så vida de ej stå på vetenskaplig botten.
Om andra erkänna Borccas versuppställning, så är det derföre att
de erkänna hans principer bindande, oaktadt hans vers (enligt van-
ligt gehör) är svårfattlig ; men Hr J. är egen deruti, att han erkänner
en theori, utan att erkänna dess grunder eller sjelf framställa andra
och bättre: :
Förf:s vers-indelning är således nästan helt och hållet den
Boeckhiska, och i det fallet icke ny. Men den är dock i annat hän-
seende derifrån afvikande, Ivarje längre vers måste, dels till före-
kommande af enformighet, dels för att ej förlora sigi ett oredigt chaos;
dels för att gifva tid för andehemtningen, sönderfalla i mindre afdel-
ningar. I likhet med alla andra Metrici har äfven Hr J. insett detta;
men till grund för dessa afdelningar (dem han kallar semicola,; hos
BoeckH cola, hvaremot Hr J. nyttjar ordet colon såsom synonymt med
vers), har han antagit Scholiasternes indelning i verser, så att hvarje
vers, enligt den gamla versindelningen, motsvaras af ett semicolon,
kvilket han låter trycka på en serskild rad, men med liten begynnelse-
bokstaf, och med indrag från venstra kanten, för att skilja dessa små
afdelningar från de stora (verserna eller cola). För detta antagande,
hvarigenom ofta händer, att orden delas mellan serskilda semicola, har
Hr J. ej anfört annat skäl, än det, att han velat ”respecteraå den gamla
anordningen, så vidt den icke upphäfde (lans) begrepp om konstform”
(s. 8 jfr s. 82). Likväl yttrar sig Hr J. annorstädes ofta med stort
förakt om slentrianen, om Scholiasternes pedanteri, okunnighet
och vilkorlighet (t. ex. sid. 39), N. B. så ofta deras åsigter ståi strid
med hans egna. Nu åter antager han just en slentrian, en tradition,
för hvilken han, lika litet som alla andra forskare, kunnat finna en skymt
Zaf en förnuftsenlig grund! Tvärtom tyckes ett sådant antagande stå i
uppenbar strid med begreppet om en afskärning, cesur; vid ett sådant
ställe erfordras ett uppehåll, en hvila. Detta medger också Hr J.,
men antager i hvarje brutet ord en paus, straxt efter den brutna staf-
velsen, Visserligen kan så läsas, men är en sådan deklamation till-
fredsställande? Månne den i sjelfva verket är en smula mer naturlig,
än den i nyare sången brukliga drillen, hvaröfver Förf. på ett annat
ställe gör sig lustig? När en resande ämnar fara fram ett långt stycke
väg med samma hästar, låler han dem pusta ut några andedrag på ett
eller flera ställen, men till rastställe väljer han väl aldrig en backe,
så vida ingenting gått sönder, ehuruväl han visserligen genom stenar
före hjulen kan få vagnen att stanna; men annars kör han uppför eller
nedför backen, innan han stannar. Till begreppet af en cresur: eller
hvad Förf. kallar semicolon, hör således ett ordslut, och ett litet up-
pehåll, så i rvhythmer som i meningen, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
