Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Språkvetenskaper - [10] Janzon, Pindari Carmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språkvetenskaper. 71
practicus deraf kan vinnas. Några anmärkningar. ehuru blott om bi-
saker, tillåter han sig dock. Förf. nyttjar öfverallt uttrycken arsis
och thesis i en alldeles omvänd betydelse, åberopande såsom stöd det
äldsta bruket före Mart. Caperia. Vid de spetsfundiga skäl, Förf. i
den långa noten sid. 31—54 anför för att bevisa, att högt är det
samma som lågt, eller, som Förf. uttrycker sig, att en ”sig-sjelf-
höjning” är en sänkning, en svagare taktdel, svindlar rec:s förstånd.
De påminna honom en orientalists förklaring, 1 anledning af ett ara-
biskt ord, som lär betyda både höger och venster, att dessa be-
grepp i sjelfva verket äro enahanda, ty om man blott vänder sig om,
så har man straxt höger, der man förut bade venster. Skälet är
helt enkelt det, att M. CaAreirra, Jiksom Priscranus, härledde termerna
ärsis och thesis från röstens höjning och sänkning, hvilket Förf.
anför, men icke, att alla andra härledde samma ord från handens eller
fotens nedfällande eller deras upplyftande, så att, enligt sistnämnde de-
finition, thesis betecknade den genom detta anslag (iectus) eller fotens
trampning utmärkta starka taktdelen, och arsis deremot den svaga, då
hand eller fot lyftes. Men dervid är likväl att anmärka, att M. Ca-
PELLA, oaktadt sin definition, ändock begagnade ifrågavarande
termer i sin gamla betydelse (det är förunderligt, att IIr J. läst sin
Carrria , utan att märka detta). Således har Hr J. visserligen rätt
deruti, att alla gamla Metrici och Musici (Carecra inberäknad, som
han orätt undantager) använde dessa termer i motsatt mening emot
de nyare; men då detta sednare bruk, alltsedan Bentrevy’s tid, hos alla
följande Metrici "vunnit burskap, och grunden derför (CArErras defini-
tion). är lika god, som den förut antagna, så synes det ej löna mödan,
att genom ett upp- och nedvändt användande af nu mera allmänt gängse
termer öka villervallan och begreppsförvillelsen i den förut redan till-
räckligt invecklade Metriken.
Genom sin nyss omnämnda Ratio Metrorum förmenar sig Förf. (sidd.
35,36) hafva gjort sednare tiders ”digra volumer” i Metriken umbär-
liga: namnen på versarterna anser han temligen likgiltiga, emedan så-
dana genom rhythmiska förbindelser kunna skapas i oändlighet, allt
efter innehållets beskaffenhet, tilläggande, att ”en och samma rhythmi-
ska form icke egentligen kan tillhöra mera än en tanke, en idee, och
när ideens form förändras, så förändras med detsamma äfven dess be-
tydelse” (torde menas: ”betecknande”). En och samma grundidee går
fon både Iuapoen och Opyssteen, och denna grundidee bibehöll der-
öre en och samma form i begge dessa uppenbarelser.” I detta påstå-
ende ligger en sanning i grunden eller theorien, men som genom dess
öfverdrifna utsträckning blifvit osann i praxis. Om nemligen det på-
ståendet skulle kunna försvaras, att samma grundidee går genom nyss-
nämnda båda hjeltedikter, så har Förf. förgätit, att hexametern också
användes till Idyller, Epigrammer, poetiska Epistlar, Elegier, Pria-
peiska dikter o. s. v.; men i dem finnes ju ingen hjelteanda? Li-
kaså användes Sapphiska versen och flera andra till många serskilda
bruk. Då uppfinnarinnan i detta versslag uttryckte sin kärlekstrånad,
besjöng Horatius derpå i sin carmen seculare Avcusti storhet o. s. v.
Snarare skulle det kunna sägas, att formen och innehållet omvexla
vida mer i vissa af den romantiska skaldekonstens skapelser t. ex; Hel-
ge, Frithiofs Saga m; fl., under det att Homer på samma versslag
skildrar slagtningarnas tummel, HrKztors och Anpromacres afsked, med
ett ord, alla himmelens och jordens rikt vexlande scener. Utan attbe-
strida, det de större lyriska skalderne enligt det inre behofvet stän-
digt uppfunno nya melodier och rhythbmiska förbindelser, trör dock rec.
å andra sidan, aft äfven här var mycket conventionelt; de Gamle hade
Sör É ER ENE
hn SA
+
SR
es É
;
ON
RAJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
