Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Språkvetenskaper - [33] Palmblad, Sophokles’ Sorgespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språkvetenskaper. 4177
; ; ÅA JAS
Så står då detta mordjern der, och måttar re’n
Sitt hugg. Det var — om nu till eftersinning än
Är tid — en skänk af Hektor, den af fiender
Jag hatat mest, hvars anblick mest jag afskytt har.
I Troas? ovänbara jord är klingan fäst,
Och skärpt på brynjan nyss, den jernförtärande:
Red omsorg sjelf jag henne stadigt häftat har,
Att straxt och villigt döden hon förlänar mig.
Så har jag allt åt mig beredt. Nu först må du
Ditt bistånd låna mig, o Zeus; ty billig är
Och icke stor den skänk, hvarom jag beslja vill.
Itt bådskap afsänd, som den sorgsna tidningen
Till Teukros bär, så att han straxt bortför mitt Lik,
Från svärdet ryckt, som blöder af mitt friska blod,
Och att jag ej, af någon ovän sedd förut,
Ett rof för hundar och för fåglar vräkas mål
Zeus, detta dig betror jag; — och så kallar jag
Skuggbeledsagarn Hermes, att mig söfva ljuft,
Sen jag med snabba språnget, icke stapplande,
På stålet störtad, genombrutit har mitt bröst.
Jag kallar till mitt bistånd ock de höga mör;
Som evigt skåda menskans alla lidanden,
Snabbfotade Erinnyrna, som vittnen till,
Hur ömkansvärdt jag faller för Atreiderne:
Och att de skänlligt störta må de skändliga
TI ofall! Liksom desse skåda, huru jag
För egna händer stupar, falle äfven de
För egna anförvandter, dem de älskat mest!
Gån , ilande, gån, straffande Erinnyer,
flemsöken , skonen ingen mer i hela härn!
Wien du, hvars vagn på himlens branter rullar fram;
OD Hekos, när på min fosterbygd din blick
Sig sänkt, håll in de guldbeprydda tömmarna;
Och mina sista qval, mitt sista öde tälj
Min gamle fader och den usla, som mig födt!
Ack, när den arma denna tidning hört, hon skal
Hriug hela staden sprida sina jemmer-rop. —
Onyttigt dock och fåfängt är att qvida mer,
Nej, utan uppskof verket nu begynnas bör.
0 Död, o Död, kom och besök mig; dock med dig
Snart måste jag dernere bo och tala nog. -
Nej dig, den röda dagens bloss, tilltalar jag,
Och dig, o Helios, i luften åkande,
För sista gången; aldrig, aldrig ser jag er.
O ljus, och äfven du, min hembygds helga mark,
O Salamis, och, der min ärfda boning står,
O fräjdade Athenai, :;och du slägt, hvarmed
Jag uppväxt, och I källor, floder, Troas? bygd,
Farväl! och äntlig J, som fostrat mig, farväll
Det sista ord är detta, Ajas säger er;
Deh mer med dem jag talar, som i Hades ho.
: (Störtar sig på svärdet.)
Frev, IL 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
