Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Konsthistoria - [59] Mankell, Berättelser ur Kyrkomusikens Historia; [60] Mankell, Musik-Bilagor till Berättelser m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ronsthistoria. 299
former, som Förf. ej kunnat undgå, att då och då nyttja
termer, hvilka bos läsaren synas förutsätta en sådan känne-
dom. Mången, som t. ex. uti Hr M:s bok läser om PaALe-
sTRINAS ”Messor”, eller om ett märkvärdigt ”Agnus Dei” el-
ler ”Benedictus”, torde öfver dessa uttryck hafva beböft en
förklaring, som han nu förgäfves söker i boken. — Men hell-
re än att klaga öfver hvad Förf. icke gifvit, må vi tacka ho-
nom för hvad han meddelat. Ref., som med intresse och
uppmärksamhet genomgått Hr M:s arbete, gör sig ett nöje af
att vitsorda dess rikhaltiga innehåll och den värma för ton-
konsten, som Förf. flerstädes ådagalägger. Att här ingå i nå-
gon detaljerad granskning af arbetet, medgifver ej utrymmet.
Ett par allmänna anmärkningar må deck tillåtas. — En annan
recensent har hos Hr M. funnit berömvärdt, att han öfver-
sållat sitt arbete med ”anekdotiskt strösocker”, samt att han
förstått alt då och då genom humoristiska eller pikanta re-
flexioner likasom hålla läsaren skadeslös för ämnets stränga
allvar. Eburu ref. hvarken är någon hatare af anekdoter el-
ler af det slags strösocker, som består uti en lekande stil,
måste han dock draga i betänkande att anse Förf:s försök i
denna väg för lyckadt. Under bemödandet att göra stilen
populär, har denna, fruktar ref., någon gång blifvit needdra-
en under ämnets värdighet. Prof derpå skulle kunna anföras
till öfverilöd, om utrymmet medgåfve. Dit bör bland annat
Förf:s antagna förtrolighet med läsaren? som vanligen tilltalas
med Du, — en förtrolighets som i den historiska stilen är
något behagsjuk. På samma räkning torde man äfven få
skrifva Förf:s lust att göra sig rolig öfver ”Herrar fornfor-
skare” - (sid. 5, 14 o. flerst.) samt ”vissa s. k, spränglärda”
(sid. 83). Detta är, lindrigast sagdt, otacksamt. Ty om
icke ”de lärda herrarna”, om icke en ForkeL, en BURNneEvy, en
FEtIs, en ÄURSEWETTER mm. fl, undangjort forskningens möda,
huru hade det väl då gått med Hr M:s bok? Den hade då
troligen blifvit för alltid oskrvifven, och Hr M. hade svårligen
fått tillfälle att, såsom nu, äfven visa sin lärdom medelst ci-
terande af fyra hedersamma Latinska boktitlar från 1500-
talet "). — Men, skämt å sido! Utan att på något sätt göra
+) Se sid. 89. — Då Förf. på detta ställe, efter ref:s öfverty-
gelse, ganska riktigt anmärker, att semitonerna (de s. k. elaves ficte
eller peregfince), ehuru icke med några serskilda tecken utmärkta på
de gamles noter, i sjelfva verket under utförandet icke varit alldeles
uteslutna från kyrkotonerna, så hade Förf. likväl dervid bort tillika
anmärka den väsendtliga inskränkningen, att icke hvilket tonsteg som
helst inom de serskilda kyrkotonernas skalor kunde (såsom i vår Dur
och Moll) höjas eller sänkas. De för hvarje kyrkoton egentligen ka=
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
