Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - C. E. Z. Om Latinet såsom skriftspråk i våra dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 Om Latinet såsom skriftspråk
-samt väl betecknar begreppet, utan ett sådant, som tillika till-
fredsställer smakens fordran: en sak, till hvilkens bedöman-
de icke blott erfordras ett reflekterande förstånd, understödt
af ett mer eller mindre godt, men dock utländskt öra, utan
äfven äfven en känsla och ett gehör, som vore danade af det
ännu lefvande språkets genius. Dock — så vida språket
ännu skall betraktas såsom användbart för skriftställaren, kan
denna strängare fordran af fullkomlig klassieitet icke ifråga-
sättas; och Krers” föreskrift att skrifva endast sådant, som
skulle behaga Cicero och Cssar, måste förblifva ouppfylld,
äfven om den är riktig och vacker, och hvarje rent språksin-
nes fullkomlighetsbegär icke kan åt sig uppställa annan regel
än denna. Medgifver derföre HKrers en så beskaffad mnybild-
ning af ord, så bör han derjemte, för att vara: konsequent,
utsträcka friheten till flera, lika enkla och naturliga, fall. Han
bör icke förtycka bruket af ordet grandiloguentia (Wytten-
bach), då Cicero brukar ordet grandiloquus|, och då analo-
gien af ordet magniloquentia är att tillgå. Om ett substan-
tivum mobile befinnes brukadt uti ett genus, bör han till-
städja bruket äfven i det andra: har Livius sagt provincia
rebellatrix, "borde man våga säga populus rebellator. "Och så
vidare uti annat.
Understundom efterskänker han något af sin fordran på
klassisitet, och detta på temligen subjektiv grund och liksom
på sidan om den regelstränga lagstiftningen; åtminstone så vi-
da, som han icke alltid anför giltigt skäl, stundom också in-
tet, till den tillfälliga eftergiften. "Så dömer han om verbet
ditare, att det visserligen är poétiskt, efterklassiskt och säll-
synt, men icke förkastligt. Verbet cognominare gillar han
såsom ”ett kort ord”. Vi anmärka ej detta i afsigt att klan-
dra, men för att deraf draga slutföljd till utvidgad frihet vid
språkets begagnande. Det gifves en hel flock af ord, som på
samma grund, som verbet cognominare, vore värda att bru-
kas. De senare författarne banade sig väg till kortare uttryck
genom sammansmältning af ord, af adjektiver och verbet red-
dare eller fre 0. s. v.3) Om man också kan påstå, att
ÅL ttsetsememE——E—RREREe
3) Sådana äro angustare = angustum facere, ebriare = ebrium fa-
cere, manifestare = manifestum facere, propitiare — propitium facere,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
