Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Språkvetenskaper - [77] Almqvist, Ordbok öfver Svenska Språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språkvetenskaper. 485
kalen ö, som verkligen har tvenne ljud; mellan: hvilka fullt
ut lika stor åtskilnad finnes, som mellan ä och e, ja, nästan
som mellan ä och a. Om man uttalar orden öga, löf, dö och
anör, följa, höft, så hör man lätt den stora skilnaden dem e-
mellan. : Den förste, som inom Skandinavien åtskilde dessa
ljud, var den skarpsinnige Rask. Han brukade i förra fallet
tecknet g och i det sednare ö, och skref. således pga, lgf, dB,
rön, samt mör, följa, höft, rönn. Inom Danmark har han fått
några få efterföljare (bland andra den bekante RArn) och in-
om Sverige är, så vidt ref. vet, lunpprand den förste och en-
de, som användt detta beteckningssätt, för att från hvarandra
skilja dessa tvenne ljud, i sin redan med tredje häftet afstad-
nade Ordbok öfver Svenska språket: — ett arbete, som
vittnade om stor nitälskan för modersmålets renhet. och som
blifvit alltför strängt bedömdt. Dessa begge ö-ljud (till und-
vikande af missförstånd betecknas de nu här med? och ö, i
enlighet med ofvanstående exempel) äro så- gamla i språket,
att de troligen uppkommit vid den tid, då Isländskan eller
Norrgna-språket började sönderfalla i "sina trenne. nuvarande
munarter. — De hafva nemligen hvar för sig utgått från hvar
>)
sina helt olika språkljud, men hvilka vid öfvergången till pg
och ö kommo att tecknas på samma sätt. Ljudet g motsvarar
nästan öfverallt diftongen aw i Isl. och ö ganska ofta ey; lik-
väl hafva förvexlingar under tidernas längd ofta inträffat, men
dessa torde få anses såsom en följd deraf, att skriftecknet va-
rit blott ett. I de dialekter åter, hvilka ieke så mycket sky
diftongerna (t. ex. Gottlandsmålet), som Svenskan, hafva dessa
förvexlingar nästan aldrig inträffat. Exemplen derpå äro ota-
liga, t. ex. pga, Isl. auga, Gottl. augä, öka, I. auka, G. aukä,
rgka (torde efter analogien fordom hetat röka), I. reykja, G.
råjkä, rena (kanske fordom röna, I reyna, G. råjnä, lgf, I
lauf, G. laug; äfvenså: rör, I reyr, G: råjr; öra, I. eyra, G.
åjrä, stör (hade bordt vara stör), I. staur, G. staur. Tiksom
uti Isl. vid ljudöfvergångar au alltid blifver ey och i G. au öfvergår
till åj, så borde äfven i Sv. ett g 1 stamordet öfvergå till ö,
fast det nuvarande bruket strider deremot. T. ex. hög, högre,
högst (borde vara högg, högre, högst), G.: haugar, håjgar, l.
håjgrä, håjgst (men äfven regelb. haugar, haugarä, haugast,
1. haugst), Bs och Igsa, (lösa), I. laus, leysa, G. laus, låjsä.
Ett. annat exempel, deri Sv. särdeles afviker, är stop och det
dermed beslägtade verbet stgpa, hvilket är IL. staup, steypa, G.
staup, ståjpä. Det torde häraf vara klart, att de begge ö-lju-
den (g och ö) äro sinsemellan väsentligen skilda så väl till
ljud som ursprung, och att de således verkligen förefinnas i
Svenskan, ehuru de begge ständigt hafva betecknats med sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
