Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Språkvetenskaper - [77] Almqvist, Ordbok öfver Svenska Språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 ÖFVERSIGT AF DEN NYASTE LITTERATUREN.
ma skriftecken. Vill man blott följa örats anvisning, så tor-
de ännu en sällan felande skiljaktighet dem emellan kunna
uppgifvas. Vi finne då, att B alltid är långt, men att ö kan
vara både långt och korrt: detta är ett ganska godt känne-
tecken, för att vara i Svenska språket. Mången torde likväl
icke medgifva detta, dervid förnämligast stödjande sig på för-
hållandet med de verber, som halva långt g-ljud i nänitiven
och få korrt i imperfektum med fördubblad konsonant. — Så-
som: blöta, blötte, stöta, stötte, strö, strödde. Den lIjudöfver-
ång från B till ö, som i imperf. åstadkommes af den för-
dubblade konsonantens tillbakaverkan, är dock ganska bestämd,
så att det (efter denna regel) rätteligen borde skrifvas: b/pta,
blötte, stgta, stötte, strö, strödde. Detta blir ännu tydligare,
om man jemför dessa verber med Gottländskan, der ljudvex-
lingen i dessa och andra analoga verber, äfven med annat ljud
än ö, framträder ännu skarpare; således: blåjtä, blåttä, ståjtä,
ståttä, stråj, stråddi, samt rajdä (reda), raddä, sprajda (spri-
da), spraddä, m. fl. Till följe af det nu sagda hade det va-
rit att önska, att Förf., vid uttalets betecknande, hade åtskilt
de tvenne så olika ö-ljuden 7"); hvarom en förutgående be-
stämning kunnat intagas i inledningen. Men kanske är det än-
nuv ej för sent?
Pp: XIX hh) säges: ”När konsonantsammansättningen nngn
nyttjas, så skall det utläsas med det i Ugn och Magnus be-
fintliga gomljud” (kanske rättare näs-ljud). Förf. har här un-
derlåtit att säga något om det härmed beslägtade ljudet nk,
såsom i Afsänka, Banka. Uttalet af sådana ord är derföre
också öfverallt orätt betecknadt i Ordboken, der man finner
ävsiä nnka, bannka; då det hade bordt vara: åvsänngka, banng-
ka. — Ty i dessa ord finnes precis samma begynnelse-ljud
som i Magnus; ehuru det går ut med annat slut-ljud: man
jemföre manke med Magnus, lunka med lugna och tänka med
"hägna: manng-ke, Manng-nus, lunng-ka, benng- na, samt tänng-
ka, hänng-na. Som verket ännu icke är så längt främskridet,
torde detta ännu förtjena att iakttagas i ett följande häfte.
I sammanhang med reglorna för uttalets betecknande be-
stämmer Förf. (p. XX) sitt bruk af aceenterna: akut och
sgravis. Hvad som här säges om dessa, och om den äkta
Svenska ordbetoningen öfverhufvud, förtjente verkligen att i
sin helhet här åtörsiväs. om utrymmet det tilläte. Det före-
nar en ovanlig tydlighet med en lika stor korrthet Chalfannan
sida) och är ändå fullt tillräckligt. Accentueringen i Ordbo-
1) Utförligare kan läsas härom i Inledningen till Kinoeraps Sv.
Ordbok, p. LVII o. följ.; der för öfrigt ganska mycket läsvärdt om
de Svenska vokalerna finnes, ehuru nog rbapsodiskt framställdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
