Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beckman, A. F. Om den Christliga Trosvetenskapens förhållande till den Christliga Tron och den ”Moderna” Vetenskapen (jemte Bihang)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35416 Om den Christl. Trosvetenskapens förh. till den
Men denna föreställning om förhållandet "mellan tro och
veta, mellan det omedelbara medvetandets visshet och det
medelbaras är enligt vår öfvertygelse fullkomligt origtig. Eik-
som den från trons ståndpunkt visade sig såsom en falsk tro,
en i sig sjelf grundlös fördom, hvilken medvetandet sjelf af-
söndrade från sitt sanna trosinnehåll: så är densamma, från
vetandets ståndpunkt betraktad, frukten af en tankeverksam-
het, som med förtjensten, att ärligt uttala den söndring från
sig sjelf, hvari medvetandet stadnat, och att ej vilja antaga
någon blott skenförsoning, förenar oförmågan att klart genom-
skåda sig sjelf och derigendit åstadkomma inom sig ett verk-
ligt enande af motsatser, som i och för sig icke äro i strid
med hvarandra. Ty föreställningen om en verklig söndring
och strid mellan tro och vetande eger ingen grund i naturen
af dessa medvetandets tvenne former, och bekräftas aldrig af
erfarenheten såsom verklig. :
sätta i fråga att icke äfven förnuftet, intelligensens objektiva verksam-
het strött sina frön i denna grund, att följaktligen den ur samma grund
uppspirande religionen har i båda sidorne sin andel.” Ransakar man
likväl närmare den kritik Stravss underkastar Hecers åsigt om sannin-
gens identitet i Religion och Philosophi, hans åtlöje öfver den ”svårig-
het att andas som aldrig fullt vill öfvergifva de i tankens skarpa bergs-
luft philosopherande troende” och så vidare; så skall man utan: svårig-
het inse att Srravss ej menat rätt allvarligt med sitt erkännande af
sanningens befintlighet äfven inom det omedelbara medvetandet. Genom
sitt yrkande att begreppet (naturligtvis vårt begrepp — ett annat
finnes ej för oss) är ej blott sanningens mest fulländade form i vårt
medvetande, utan ock sålunda sanningens eget väsende, att denna egent-
ligen ieke verkligen existerar förr än i och med vårt begrepp om
henne, har han i sjelfva verket mellan det omedelbara och förmedlade
vetandet uppställt samma skilnad som emellan osanning och sanning.
Då inses-likväl svårligen, kuru denna sanning, hvilken först i begreppet
verkligen existerar, kan redan förut såsom ”QObjektiv Intelligens i ge-
mötet utströ sina frön.” Detta blir i sjelfva verket från Strauss? stånd
punkt ett innehållslöst talesätt. Den Straussiska tankegången utlöper
ock, med hänsigt till denna fråga, i den skarpaste motsättning mellan
Rn na och vetande, en motsättning så skarp och fiendtlig, att Strauss
sjelf träffas af sitt omdöme öfver de ultranegativa, genom hvilkas yr=
kanden han säger menslighetens hela föregående utveckling framstå som
ett verkligt narrspel. (Jmfr Strauss, Christl; Glaubensl. 1 Th. Enlei-
tung p. 1—24, Apologetik ps 352—336.) :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
