Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (X) - Carlsten, E. A. Om Undrets begrepp, tänkbarhet, verklighet och värde - 2. Undrets tänkbarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verklighet och värde. 14
samhet Philosophien oafbrutet vunnit och vinner insigt uti
verklighetens lagar; äfvensom tillförsigt till sin förmåga utaf
deras sanna uppfattning (öfvertygelse om identiteten utaf tan-
ke: och vara).
Men om hvarje verklig Philosopbi vägrar att förneka in-
+telligensens förmåga utaf Anns sanningar, så förbjudes det-
ta förnekande: icke mindre genom det bifall, hvilket tanklös-
hetens hat till Philosophien egnar detsamma. I det subjektiva
(menande) föreställningssättet gifves nemligen ock en. slags
utveckling, hvars stadier, om ett efterföljande jemföres med ett
föregående, gifva anblicken af ett -ständigt sjunkande, men
hvilka, om de ses uti förhållandet till den: kris, hvilken är
deras ändpunkt; just i detta sjunkande hafva den egentliga
:progressionen. I sin ursprungliga: naiveté kan meningen. efter
tänkandets uppgång icke fortfara, utan måste genom räsonne-
ment, genom hvarjehanda goda grunder sörja för sitt bestånd,
hvilket. det finner utaf tänkandet -hotadt. Har ännu ej sinnet
för det -halfsanna innehållet mistat sitt Lif, d. v. s. skall den
fantastiska verldens giltighet vindiceras, då blir drömmen om
ett. högre ljus, ett utöfver förnuftet upphöjdt sinne vanliga till-
flykten. - Hvilken mening likväl eger sitt stöd och sin förut-
sättning uti tviflet på det menskliga förnuftet, hvilket i följd
-af. menniskans synd eller ändlighet skall sakna förmågan af full-
komlig sanning. Hvarvid det — naturligtvis — icke kommer
i fråga, att denna ändlighet och synd aldraegentligast kunde bestå
Just i otron på ett gudomligt; på förnuftet uti menniskan,
ehuru dock alla arter af barbari uti misstro och liknöjdhet för
menniskans ädlare krafter; men förtroende till de sämre, städ-
se pläga öfverensstämma. Hvarföre också den slags ödmjuk-
het, hvilken älskar att förakta allt det stora och gudomliga,
snille och frihet hafva frambragt, oftast förträffligen trifves till-
sammans med det högmod, hvilket till och med uti den vanliga
rättelsen af en oart finner en aldrig glömd förolämpning. Jem-
förelsen mellan råhet och bildning är i detta afseende. icke
utan interesse. Bildningen saknar hvarken sjelfförtroende eller
ödmjukhet; men sjelfförtroendet tillhör dock icke der såsom i
råhetens tillstånd detta ändliga, värdelösa, ja fördömliga, utan
det ädla, höga; stora och gudomliga, hvilket, jemte men dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
