Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (X) - Carlsten, E. A. Om Undrets begrepp, tänkbarhet, verklighet och värde - 2. Undrets tänkbarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Om Undrets begrepp, tänkbarhet,
upphöjdt öfver det förra, innebor i menskligheten. — Sålunda
vet förnuftet der sitt väsendes evighet och sanning, och de
ändliga ’menhingarna äflås ej om ett företräde eller eh jemlikhet
med det bör genom vördnad och ödmjukhet för hvilket
detta ändliga ensamt kan ega ett värde.
Uti en konfusion lagar hatet till förnuft och tanke icke
mindre söka sitt stöd, än uti det nämnda direkta eller indi-
rekta (sceptiska eller mystiska) förnekandet utaf menniskans
förmåga af de absoluta sanningarna. Hvilken konfusion endast
är en speciell yttring af den brist på spekulation och dialek-
tik, hvilkens lag eller olag är att hetsigt störta fram till nå-
gon sida eller del af sanningen, men der med massans
inertie i evärdlig bvila fixeras. En åtskilnad måste nemligen
fastställas nölld dem, hvilka fått sig beskärd förra tNar
sanningens upptäckt ifrån dem, KSila endast kunna (om de
vilja) mottaga hvad dem af de förra meddelas; och man får
ej påstå denna skillnad upphäfd derigenom, att man, såsom en
sann humanitet det fordrar, medger åt enhvar rättighet "att
sjelf pröfvå hvad han skall gilla eller förkasta. Ty är san-
hingen framställd klart och evident, så är pröfningen intetan-
nat än (den receptiva) insigten uti sakens grunder, hvilken insigt
icke kräfver större mått af egen energi, än uppfattningen utäf
den ännu obevista satsen måste påräkna. Förbises nu nämnde i
skilnad mellan upptäckt och den blotta uppfattningen, ’så är
tydligt, att man antingen måste gifva alla förmågan utaf san-
ningars uppfinning eller också ACA hvarje menniska denna
förmåga. I förra fallet blir enhvar sin egen lärare; i det
sednare fallet blir ingen menniska hvarken sin egen eller andras
TJärare. Den sanna öar deremot ålägger heligt hvar och
en, Hvilkens kall och gåfva är att bringa i dagen nya sannin-
gar eller vindicera deras giltighet, — den ålägger honom tro
och lit till denna förmåga; men den sibard på samma gång
och lika ovilkorligt alla dem, hvilka endast kunna mottåga
hvad af andra blifvit skapadt, att de göra sig fria från en
inbilskhet, som förnedrar dem till förderfliga lärare för sig
och andra, och heröfvar dem den hedrande titeln utaf vettiga
lärj Jungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
