Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (X) - Carlsten, E. A. Om Undrets begrepp, tänkbarhet, verklighet och värde - 2. Undrets tänkbarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Om Undrets begrepp, tänkbarhet,
som man hömtsr grunderna mot Undrens tänkbarhet såsom
facta (faktiskt sken), utan blott mot deras tänkbarhet såsom
realiteter ”). Pal i
Interessant är ock att se, huru de, hvilka icke vetaskilja
mellan. sken och realitet, utan anse verkligheten hel och hål-
len. af det sednare slaget, — buru de oundgängligen falla ned
till någon bland de ensidigheter, hvilka sanningen med samma
stränghet utesluter. Förblandas nemligen Undrens verklighet
med deras realitet, så måste de, hvilka — såsom -hvarje -bils
dad med rätta — vindicera förnuftets oändlighet, ovilkorligen,
om ock med ett våld: på all historisk tradition, neka verklig-
heten utaf Undren: De -deremot, hvilka: utan odling genom
förnuftets vetenskaper; -och i följd deraf utan vördnad för för-
nuftets lagar, med en slags baårbarisk fröjd finna dess oänd-
lighet förnekad, dessa måste uti Undrens verklighet: påstå
instaneer. mot förnuftet. Sådan är nu den oförsonliga ställ-
ning, som en dogmatisk Rationalism och en sceptisk eller fan-
tastisk Supranaturalism till hvarandra intagit. - Endast skenbar
är den förlikning, som de båda partier derigenom vinna, att
den strid, som på skiljda subjekter var fördelad, flyttas inom
samma subjekt. - Så är fallet med JaAcosis philosophi, der: de
begge kämpande partier utan all försoning öfvergått till en
personlighets oaflåtliga vankelmod-och :stridighet med sig sjelf.
Hvilket tillstånd måhända är de fleste bildades. - Träder ’ve-
tenskapen fram med vittnesbördet om sin absoluta giltighet,
så förlorar traditionen allt :sitt anseende; öfvergår deremot
visshetenspå den sednares sida, så förminskas småningom öf-
vertygelsen om förnuftets giltighet: sålunda är förlikningeir
endast. den, att. begge oupphörligt vexla öfvervälde med hvar-
andra. Slutligen är en fjerde ytterlighet ock tänkbar; denna
är hvad HeceL kallar ironiens eller hyckleriets. ’Serskildt med
+) HeGers sats, att det förnuftiga är det verkliga, och det’verkliga
förnuftigt, kan icke förefalla stötande eller paradox för andra än dem;
hvilka icke attenderat till hans uttryckligt angifna distinktion mellan
faktisk realitet och faktiskt sken. Ty att såsom factum mycken brist
och synd finnes, måste man. ej kunna tro, att Hecer nekar; han blott
påstår, att om dessa faktiska brister skola bevisa något-mot det -godas
eändliga, absoluta, oinskränkta realitet, så har man ännu icke lärt sig
skilja mellan realitet och sken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
