Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (X) - Carlsten, E. A. Om Undrets begrepp, tänkbarhet, verklighet och värde - 3. Undrets verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Om Undrets begrepp, tänkbarhet,
factum utaf sådan art, att ett dylikt sällan förekommit i vår
erfarenbet; så bafva vi en strid emellan tvenne momenter af
erfarenhet (Erfalirungen), utaf hvilka det mera konstaterade |
behåller platsen” -"). Troligheten är af kategorier den: va-
gaste; vanligheten’ deremot alldeles ieke lämplig vid pröfnin-
gen af det utomordentliga: Var: väl någonsin en större upp=
täkt — vare sig i andliga eller materiella spheren — i hör-
jan trolig för någon utom dess upphofsman? Gifver icke sjelf-
va förmågan, att bringa i verket det utomordentliga, tro och
öfvertygelse om dess möjligbet? ”Pron föregår, bebådar och
betingar verkligheten af en upptäckt, men är sjelf begrundad
genom förmågan af denna upptäkt. För den öfriga mängden,
utom sakens upphofsman, träder ett faetum i dagen; stridigt med
deras mått af det troliga, men i trots af detta mått, men i
trots af den herrskande otron mäktigt att genom en kamp;
hvilken utan maningen af en inre genius vore vett vansinne;
vindicera åt sig en allmän giltighet, hvilken vidgar gränsorna
för det troliga. Stridigheten mot det troliga och vanliga stäl-
ler visserligen hinder i vägen för ett factum, hvilka det med
större eller mindre svårighet besegrar; men omöjlig gör den
ej dess giltighet, såsom hvarje ny idees oeh upptäckts första
öden bevisa.
Den andra rörer grunden för vår öfvertygelse om det in-
dividuella. Det är bekannt, att visshetsgraden om de indivi-
duella tingens beskaffenbet endast anses hinna till det san-
nolika, då af deras innehåll väl det väsendtliga och all-
männa, icke det tillfälliga, enskildta utur det rena förnuftets
vetande kan härledas. Emot detta föreställningssätt påstå vi,
alt ett faclum för sin giltighet intet yttre verklighetsbetyg be-
höfver, att det i och inom sig sjelft eger det enda kraftiga och
tillförlitliga vittnesbördet för sin verklighet. Ty omöjligen
i +) Dessa äro hufvudpunkterna af Hunes tvifvel, hvilka anföras uti
Strauss, Chr. Gl. L. T. I. p. 239. Såsom ensidighet måste det tillvitas
Strauss, att lian icke ens nämner Huxes förträffliga yttrande om Tron,
hvars både text och öfversättning äro att läsa i Jacoeris Werke, Zw. B.
(Leipz. 1815), Davip Hune, tber den Glauben, p. 158—165, ehuru
detta yttrande — om det förstås — vederlägger det af Strauss såsom
Hunes tanke anförda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
