Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (X) - Böttiger, C. W. Om den Italienska Poesiens uppkomst och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första uppkomst och utveckling. 35
sina lyror, Såg mån nu em månstark ärbets-koömmendering,
tungt rustad med all inöjlig phraseologisk apparat, tåga ut
alt i sitt anletes svelt göra Latinsk vers. - Genom dessa pro-
sodiska ansträngningar tillvägabragtes visserligen ännu ett och
annat rätt artigt epigramm, ett och annat ej misslyckadt ode;
en och annan väl anlagd lärodikt; men i allmänhet för-
mådde ej denna poösi alt förete annat än matta efterljud ,
bleknade bilder, ur den hedniska könstens mästerverk. Man
blir; vid dessa Latin-qväden, till mods, såsom hörde man de
Romerska Camenernas Requiem. Munkflit hade trädt i stället
för konstnärlig ingifvelse, diktandet hade nedsjunkit till oklan-
derlig skansioh, och man hade väl ännu en Latinsk verskönst;
men med den Romerska skaldekonsten var det förbi. — Med
Vetenskap och Konst hade nu; inom Italien, sjelfva språket,
såsom sådant, råkat i förfall. Splittradt i mångfaldiga mun-
arter, uppblandadt med de inträngande Barbarernas råa idio-
tismer, var det ej mer att igenkänna för detsamma, på hvil-
ket Cicero hade talat, Honativs sjungit. Men af det galilas
spillror bildade sig så småningom i folkets mun, under tider-’
nas lopp; ett Kelt och hållet nytt språk: ur Latitiets ruiner
växte, som en ros, den unga Italienskan. Modrens klassiska
skönhet hvilade ännu öfver dottrens mera milda, mera veka
och oregélbuntdna drag; men dottrens födelse hade kostat mo-
dren lifvet. Det är sannt, Latinet ålerfinnes ännu i dag inöln"
de lärdas samhällen; men det går der blott igen: det är dock
alltid ett dödt språk. Det var dödt i samma stund; söt
Italienskan började att lefva.
Frågan om den Italienskå poösiens första äppkönist
och utveckling står naturligen i det närmaste sämmanhang med
frågan om det Italienska språkets. Språket är icke blott
skaldens material; men det är tillika poösiens reflex; och om
skalden till en viss grad alltid måste bestämmas af språket,
så bestämmes också detta, i oafbruteh vexelverkan, af ho-
nom tillbaka 7): — Det är då på sin plats, att här först an-
+) På denna vexelverkan synes en af Italiens nyaste philologer,
Perticari, ej hafva fästat nog afseende, då han yttrar: ”Non giå chi
serive insegna le parole ai popoli, ma st bene i popoli Ile prestano a cht
le scrive.” Prrticari, Scritt. del. 300. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
