Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (X) - Böttiger, C. W. Om den Italienska Poesiens uppkomst och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 - -Om den - Italienska Poéösiens
återfinna i Latinet, men som sedan ingått och qvarblifvit i
Italienskan ").
Att här söka fullkomligt afgöra en fråga, hvarom, såsom
vi sett, meningarna varit Flade hos Italiens störste philolo-
ger, skulle med skäl räknas oss till förmätenhet, och dess-
utom inleda i alltför vidlöftiga undersökningar. En och an-
nan vink om frågans rätta uppfattande tro vi oss dock ännu
kunna gifva.
Brusis parti bar tvifvelsutan derutinnan rätt, att de
gamle Romarnes talspråk varit helt olika med deras skrift-
språk ”"). En slik dualism genomgår alla bildade språk, och
är i den närvarande Svenskan ej minst ögonskenlig. För: gif-
vet kan man också antaga, att många ord, som blott funnos
inom Romarnes lägre samtalsspråk (lingua rustica), traditio-
nelt genom seklerna fortlefvat, och såsom sjelfständiga först
gjort sig gällande i Italienskan ””f), som sjelft i grunden ej
är annat än ett till skriftspråk fixeradt talspråk |). Men på
+) Murator:i; Antig. Ital. dissert. 52. Se för öfrigt Marreri (d.
y.), Storia della Lettatura Italiana, som, vid redogörelsen för denna
meningsstrid, här blifvit följd. |
+) Redan Quintivtanus intygar (Lib, II, cap. 8): ”vnlgo imperi-
tos barbare loquutos, et tota sepe theatra, et omnem civi turbam, ex-
clamasse barbare.” — Varro säger på ett ställe (de lingua Lat. lib. V.);:
Pquiritare urbanorum est; jubilare rustieorum.”?
— 222) Pomerus Festus (i sextonde boken af sitt verk de verb. signif.)
skrifver: ”ÖOrata genus piscis appellatur a celore auri, quod rustici
orum dicebant, ut auriculas, oriculas.” TItalienskan har nu oro
(= orum, Än och orecchia (= oricula, auricula, auris). Häraf
ses äfven, att Franska uttalet af au fanns redan hos Romarne. — Hos
Prautus finne vi det Italienska essere i st. för esse, batuere (det Ital,
battere) i st. för percutere, minacceic i st. f. mine, vernus i st. för hi-
bernus, 0. s. v. Hos andra Romerska skriftställare bellus, russus (bel-
lo, rosso) ist. f. pulcher och ruber, caballus (cavallo) ist. f. equus, m.m.
T) Detta synes, bland annat, tydligt af de många bibehållna sam-
mandragningarna och ordstympningarna. Så blef t. ex. Ttomarnes re-
trahere illam, genom vårdslös förkortning, ritrarla. Ttalienskan upp-
tög nu detta såsom fullt skrifrigtigt, och ritrarla fick äfven i den hög-
tidligaste stil användas såsom rim t. ex. mot parla. — Vi Svenskar
säga nu 1 dagligt tal tan (i st. för tag honom), fåna (i st. för få
henne). Skall måhända äfven en framtid vänta vårt språk, då detta
tan skall, och ej blott i lägre poösi, användas såsom rim mot t, ex,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
