Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XI) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [12] Lénström, Lärobok i de Theologiska Pränotionerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theologi. 131
”Religionen är till sin form icke blott tro, . + . utan äfven
handling, ett försinnligande eller symboliserande af detta inre
själslif.. Denna handling, som kallas yttre cult, är ett tros-
samfunds icke blott i sedlighet och samhällslif; utan äfven i
offentlig Gudstjenst, uttryckta Gudsmedvetande, som har till
föremål att tacka Gudarne för deras välgerningar, prisa
deras magt och fullkomligheter, att utverka räddning af dem
undan olyckor, samt blidka dem, då de äro öfver synder för-
törnade. I all cult fordras offer, offrande (prester) och ett
samfund, för hvilket offer sker, på naturreligionens ståndpunkt,
staten, på christendomens, en kyrka.” Vi anmärka härvid:
1:0o att i $. den inre kulten ej är omnämnd, ehuru den utgör
en väsendtlig del af den handling, som utgör religionens form,
och oaktadt densamma i förklaringen under 8. behandlas så-
som sådan; 2:o att under den yttre kultens definition, som är
sammansatt af kännetecken, hemtade endast från de polythei-
stista religioner na, svårligen låter subsumera sig den christ-
liga kulten, i hvilken omöjligen kan komma i fråga att tacka
Gudarne ... prisa deras magt” etc., emedan det hör till
christendomens väsende att erkänna blott en Gud; ’3:0 att i
de Protestantiska religionernas kult presterna alldeles ej hafva
den kallelsen att vara ”offrande (prester)”, aldraminst att offra
för ”kyrkan”; att för öfrigt offret åtminstone såsom yttre
kult alldeles ej förekommer eller får förekomma i denna kyr-
ka. P. 48: ”I hedendomen är hela menniskans lif kufvadtun-
der ett ok af ceremonier, i christendomen är en fri utveckling.”
Detta gäller ej allmänt. Den helleniska hedendomens ka-
rakter är snarare, att i densamma menniskans lif icke var
kufvadt af religion, än mindre af ceremonier. Detta bevisar,
att ceremoniernas ok ej är karakteristiskt för hedendomen.
Snarare för Judendomen. — ”Deraf” (att den christna kyrkan
kan omfatta äfven icke religiösa medlemmar) ”bildas en skil-
nad mellan en kyrka såsom idé, den osynliga, rena; af endast
verkligen religiösa medlemmar bestående, och en synlig, kyr-
kan de facto; innehållande både sädakliga och ogudaktiga”
ete. Detta är, lindrigast sagdt, högst förvillande. Den ”0o-
synliga, rena, af verkligen Felsiosa ”medlebilnaär bestående kyr-
kan” (congregatio sanctorum) är lika väsendtligen en kyrka
”de facto”, som den synliga. Mot Ratholicismens beskyllning,
att Protestanterna hyllade det begrepp, som Förf, här vill göra
gällande, protesterar Merancuton uttryckligen i A:de art. af
Apologia Conf. Avg:e, och förklarar detta föreställningsätt va-
ra oprotestantiskt 7"). — P. 49 har Förf. företagit en framställ-
+) ”Neque vero somniamus nos Platonicam civitatem, ut quidam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
