Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XI) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Philosophi - [27] Snellman, Läran om Staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2902 ÖFVERSIGT AF BEN NYASTÉ LITTERATUREN.
Förf. påstår, att i ett lagbundet samhälle hvarje lag, hvil>
ken åtlydes och har makt att straffa dem, som bryta mot dens
samma, är en rättvis lag. Vi medgifva, att den är helig; men
ieke att den alltid är rättvis; ty är en lag föråldrad, — och
den kan vara det och dock hafva makt att straffa — så är
den ej längre rättvis; den måste dock ätlydas, emedan någon
annan utväg för ordningens: bibehållande i samhället icke fin>
nes, än den som innefattas i den regeln: ”ordning för gällan-
de lag, med fri diskussion och rätt att fordra en bättre.”
Förf. motsäger dessutom sig sjelf, då han medgifver att do-
men kan vara orättvis, men nekar detsamma om lagen; för
den dömde är ieke lagen 1 sig sjelf, utan lagens applikation
(domen och dess verkställande) den verkliga lagen. — Förf:s
uppfattning af eden tillfredsställer oss icke. Han förkastar väds
jandet till den gudomliga rättvisan, och vill i eden endast se
en försäkran, att den vittnande, så fast som han tror på en
försyn, lika fast är öfvertygad om sanningen af sin utsago.
Det förundrar oss, att Förf. ej vet att finna någon djupare
tydning af vädjandet till den gudomliga rättvisan, än den, ”att
individen sjelfvilligt utesluter sig från försynens styrelse; om
han afviker från sanningen.” Det gifves ett gudomligt inom
hvarje menniska, en domare, en hämnare af alla de brott,
hvilka undfly den yttre rättvisans spaningar. Skulle det vara
en urmodig vidskepelse, att erinra den, på hvars utsago en
medmenniskas Hf och välfärd bero, om tillvaron af ett samve-
te, som förr eller sednare skall förfärligt bämnas hans förakt
för ett af sedelagens första och heligaste bud. Och om den=
na erinring förmår afskräcka från mened, skall den förkastas
såsom ett otillåtet medel för ett eljest önskvärdt ändamål.
Skall väl den sanningen, att heder och ärlighet hafva sin skön-
ket, och i denna skönhet ega sin lön, vederlägga den sannin-
gen, att de ock i sina följder finna en belöning; och att sam-
vetslöshet och bedräglighet äro stygga och i sin stygghet haf-
va sitt straff; skall väl det hindra att straffet äfven efterföljer
dem båda. Att för dygdens skönhet älska dygden är den
högsta graden af sedlig fullkomlighet; men den högsta är icke
den första. — Förf:s fordran, att hvarje församling skulle ega
rättighet att besluta om sin religion, kunne vi icke dela. Re-
ligionsfriheten uti Amerika är en nödvändig följd af detta sam-
hälles uppkomst; nödvändig är dock tolerancen öfverallt, der
förhållandena danat skiljaktiga religionsåsigter i större delar
af staten. Men att en stat, hvars alla medlemmar äro: i reli-
giös öfvertygelse konforma, skulle lemna detta det djupaste för-
eningsband till spillo, måste vi förklara såsom rentaf’ oför=
nuftigt. En sådan skiljemur mellan trosläran och sedoläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
