Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV (XIII) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Philosophi - [57] Afzelius, Hegelska Philosophien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Philosophi. = 363
personligheter innebure, att det absoluta jemte sig tilläte an-
dra, till detsamma fria, af. detsamma oberoende väsendenr.
Skall det absoluta vara det i sträng och full mening Enda
Allväsendet, så måste det vara och orsaka allt hvad som fin-
nes, och de enskilda väsenden kunna endast känna sig i sann
betydelse frie, så vidt de besegra det sken af sjelfständig-
het, hvilket just konstituerar deras ändlighet.
Klarligen uteslutes således det faktiska ur det absoluta
sjelft; det inses lätt, att det ock måste uteslutas ur vårt
adeqvata medvetande är det absoluta. Om det absoluta nem-
ligen i sig sjelft är ett fullkomligen fritt, spontant, genom
och uti sig sjelft allena varande väsende; så kan vår adeqvata
uppfattning af detsamma icke sökas: uti något till oss yttre,
oss gifvet, af oss funnet; utan endast i vårt egna inre, i vär
egen Audes fria och spontana innehåll, d. v. s. icke i naturen
och den naturnödvändiga senialitgten. icke i åskådningen;
utan endast uti tänkandet. En annans frihet är nemligen icke
min och min uppfattning af hans frihet icke uppfattningen af
min egen; men det absoluta uppfattade blott sig sjelft eller
egde sjelft allt förnuftets innehåll såsom sitt egels äfven vi
WnAsta derföre fatta förnuftets innehåll såsom vår egen Andes
fria egendom, om vi — enligt premissen — skola adeqvat
fatta det absoluta, d. v. s. fatta så väl dess innehåll, som ock
detta innehålls fullkomliga form, hvilken nemligen är den fria.
Genom den första premisser uteslutes således det fakti-
ska, det yttre utur det absoluta, genonr den andra utur vårt
medvetande. Af båda tillsammans följer, a) att det absoluta
icke är ett för oss yltre, från Ööss i ett fjerran aflägset vä-
sende, utan just vår egen Ande, vårt eget förnuft; b) att icke
den faktiska eller erforenhetens form är Vetandets sanna: och
adeqvata, utan att allt förnuftigt innehåll med nödvändighet
sammanhänger, att derföre tänkandet, så vidt det, såsom PrAto
säde, tappert utbärdar, måste kunna utur hvilken tanke som helst
utveckla - förnuftets hela ianebåll med samma nödvändighet;
som det utur triangelns begrepp; oberoende af erfarenheten, ut-
vecklar, att sommarn af: dess-trenne vinklar äro — tvenne Räta.
Men om HeceEL sålunda tvang ScHELLuincs princip till
den konseqvens, som: förnekade det absolutas form af faktum;
så nödgade han med icke mindre vetenskaplig stränghet denna
princip till konkret utveckling af en fullt bestämd, positif
mångfald. Till jäf af den protest, som de yttre ed och
flerketen af personligheter framställer mot Allväsendets san-
ning, sökte ScHeLunc sin tillflykt uti det påståendet, att
den: absoluta Allenheten endast skenbart utträdt utur enheter
i mångfalden, utur den indifferenta hvilan till produktionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
