Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV (XIII) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Philosophi - [57] Afzelius, Hegelska Philosophien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 ÖFVERSIGT AF DEN NYASTE LITTERATUREN,
rörelse. Allt enskildt var nemligen det absolata sjelft, endast
skildt från det genom en ft öfvervigt utaf något ibland
de momenter, hvilka i det absoluta sjelft liksom neutraliserade
hvarandra; och det ena enskilda skiljde sig från det andra
endast genom öfvervigten hos hvardera af ett annat bland
dessa momenter 5). Härigenom var all mångfald, all bestämd-
het i sjelfva verket likgiltig oeh tillfällig, och dermed ock det
absolutas verksamhet, dess alstring af oupphörligt nya väsen-
den på intet väsentligt sätt åtskiljd ifrån overksamheten el-
ler varat. |
Genom denna förklaring af tingens mångfald och lifvets
alstringsförmåga bestred ScHeriune sjelf, ja förstörde till och
med så väl allt faktiskt som ock all personlighet, hvilka
begge momenter hans sinne — prineipen och dess utveck-
ling till trots — oupphörligt omfattade. Naturligtvis måste
följden af denna förklaring blifva, att ett slags allt på en
gång seende prisades såsom höjden af spekulatif förmåga,
att en Plotinsk aning af lifvets outtömlighet upphöjdes till
adeqvata uppfattningen af det absoluta, och att tänkandet,
som, för att vinna klarhet, fixerar bvarje serskilt moment
af hvarje tanke, mnedsattes till uppfattnings-organet af det
ändliga. Nedgick derföre denna philosophi till verkligheten;
— och detta var dock oundgängligt, om aningen af det oänd-
liga skulle näras, skulle uppehållas — så blef hufvudsyftet
icke att skarpt och noggrannt bestämma hvad hvarje sak var,
utan att qvickt och fyndigt framställa hvad den icke var; el-
ler om sakens begrepp blef icke fråga, frågan blef hvad sa-
ken liknade, Derigenom skulle nemligen ett ändligt, styc-
kadt uppfattningssätt af det absoluta förekommas, derigenom
skulle det inses, att i hvart och ett enskildt innebars allt det
öfriga.
"= Men om det absoluta var det enda varande och om det
var för oss närvarande, så måste det ovilkorligen — så slöt
HeceEL — vara verksamhet. Ty i menniskolifvet kommer intet
stort, intet af ens det obetydligaste värde till verklighet och
bestånd utan energi, utan ansträngning. Lagen för det sköna
i tanke så väl som i handling är antikens gyllene ord, att
det sköna är svårt. Men lätt är att taga hvad som gifves
någon, det svåra är alt frambringa. Skall nu det absoluta af
+) Med andra men klarare ord än Senrrrincs vill detta säga: att
hvarje enskildt ting i sjelfva sin potens hade fullkomligt samma inne-
håll, som det absoluta, men att det var enskildt derigenom att af detta
’otentiella innehåll någon del starkare, tydligare eller ensidigare fram-
trädde, än i det absoluta sjelft, som var en fullkomlig jemnvigt, har=
mori af alla sina momenter. | E
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
