Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XIV) - Arfvidsson, Ludvig Tieck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RR = Dudvig Ticckh: —
motiverade. Man lyssnar uppmärksamt icke blott för värdet
af det han säger utan äfven för det sätt och det språk hvar-
på det säges. En så väl talad Tyska har jag ej i sammanlef-
naden hört af någon, och från scenen endast af EsstAm. —
Théet serveras; en stund derefter framsättes midt på golfvet
”ett litet bord med en bokställare. Detta är tecknet till sam-
talets upphörande, man sätter sig, och när värden ser detta,
intager äfven han sin plats framför det lilla bordet. Boken
uppslås mot ställaren och föreläsaren har således händerna fria,
en fördel som Teck begagnar att under läsningen, vid vigti-
gare ställen, anbringa en eller annan åtbörd, förträffligt af-
passad både efter andan af det som säges och localen samt
naturen af detta sätt att föredraga dramatiska verk. Att de
handlande personerne ej nämnas oftare, än vid början af hvar-
je scen, förstås af sig sjelft, då behofvet af detta uppnäm-
nande, för att göra begripligt hvem som talar, ej bör ifråga-
komma för den som bar någon vana och skicklighet att fö-
reläsa.
Triecks organ är — numera åtminstone — hvarken volu-
minös, stark eller klingande; tvertom har den stundom något
hest, nära nog tonlöst, och vid begynnelsen begriper man ej
huru den skall kunna genomgå en fem-acts tragedi utan att
alldeles förlora sig, men egaren beherrskar och spar den på
ett beundransvärdt sätt; utan hjelp af limonade eller socker-
vatten fortgår läsningen och det sista ordet är lika ledigt,
bestämdt och tydligt uttaladt som det första. Den ypperliga
skola, den frihet från allt onödigt stormande och falsk pathos
som utmärker Tiecks declamation, bidrager också icke obe-
tydligt att göra röstens tillgångar fullt tillräckliga. I läsning
såsom i mycket annat har satsen: allt är relativt, sin stora
tillämplighet; talas den vanliga, enkla dialogen med full, stark
röst, så fordras det ansträngning för att gifva passionera-
de ställen deras rätta betydelse och deklamationen öfvergår då
lätt till ett stormande oväsen; det är denna enkla sanning skå-
despelare och publik vanligen hafva så svårt att fatta eller åt-
minstone att erkänna, men detta begriper T. grundligen och
vet att nuansera och gradera sitt föredrag, så att han, med
en jemnförelsevis: ringa. höjning i rösten, gör en lika djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
