Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XIV) - Översigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [60] Taulerus, Predikningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theologi. ; 441
niskans inre lif i gudaktigheten, eller erkänner dess yttre hi-
storiska sanning. HKnyter den icke sin begynnelse och utgång
vid denna historiens högsta verklighet och sanning, så förlo-
rar den sig helt och hållet i djupets förblindande mörker, li
kasom spekulationen utan denna ledtråd förbländas i begrep-
pets ljus.
Man har anmärkt, att mysticismen vid dess serskilda ar-
ters första framträdande vanligen är ett olyckans och sorgens.
barn: den alstras af tider, hvilkas otro eller vantro drifva den
fridsökande att inom eget hjerta finna ro och trygghet: bhvar-
före ock, när den ur sin enslighet vill åter ingripa i lifvet,
den framträder med vidunderliga åtbörder och med svärman-
de otålsamhet, som förråda, huru mycket den är vorden en
främling för verkligheten. — Mysticismen, sådan den fram=
trädde i den senare kedeltiden; var undan kyrkans förderf en
tillflykt för frommare andar; såsom skolastiken blef det för
de skarpsinniga. Ingendera kunde mera dväljas i kyrkans stel-
nande lif och Järvi men ännu var ordet ej funnet eller åter-
funnet, som, lysande och värmande, skulle försona och förena.
Den var derföre ett famlande, en trängtan efter ljus; var ett
af reformationens lifsfrön i tidens sköte. Den hade af den
sanna kyrkans lif sin innerlighet och värma; men af sin flykt
undan lögnen, åt annan led än vetandet, sin grumlighet och
sitt. mörker. Naturligtvis stod den än närmare än fjermare
ehristendomens sanning; men aldrig var den fullkomligt denna
sanning. Äfven de bäste och de frommaste af dess bekännare
måste skatta åt villfarelsen: än åt kyrkans villoläror, än åt
den mysliska visdomens hestämda satser, åtminstone, såsom i
alla tider är vanligt, genom hyllning åt djupsinnighetens sken
medelst från dena visdom lånade och genom sin vågsambet
tvetydiga talesätt, hvilka likväl för tiden ofta voro de enda
något så nära tjenliga uttrycken för sanning.
Taurervs vördar kyrkans yttre bibliska grund, äfvensom
han öfverallt framhåller ödmjukheten såsom vilkor för det san-
Ra ehristliga lifvets anammande: menniskan bör, i känslan af
gir ovärdighet, söka Guds förbarmande, gå tillbaka i den in-
re grunden, öfvergifvande alla tingens bilder och all yttre
verklighet, för att öfvergjutas af Guds kärlek, som är högre
än all kunskap, och lefva endast i Gudi.. ”Vi måste draga oss
tillbaka från alla utvertes verk, och endast lemna oss honom
allena i all ting, att han må öfvergjuta oss med andäktig och
glödande kärlek; varde vi detta invändigt varse, så finne vi
att kärlekens utvertes onödiga verk kunna skada oss. Vi bö-
ra sky alla, som lära annorlunda, det vare sig biktfäder eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
