Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Juridik - [2] Carlén, Handbok i Svenska Lagfarenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft sina anhängare: se Kongl. Maj:ts Dom d. 3 Mart ii 1807,
(Ny Lagsamliug t häft. sid. 120), och den 17 Februari 1823,
(Jur. Arcb. del. 3 sid. 260), hviika följa Calouii mening, samt
Kongl. Maj-.ts Dom den 9 No v. 1832, (dnr. Arcb. del. 3 sid.
263) hyllande Rabenii åsigt. — Efter denna framställning
tor-rcf. finnas vara fullt berättigad att ifrågasätta, om icke mera
skada än gagn och upplysning lieredes af det förfarande, att
i en fråga, der Caloniùs och O. Rabenius varit af olika
asig-ter, och ifrån Högsta Domstolen mot hvarandra stridande
domar bafva utgått, lemna läspren i okunnighet om allt detta,
och anföra endast några rader ur Tengvall. Ountagligheten af
en i bristande utrymme sökt ursäkt, hvilken i sådant fall som
detta doek aldrig blifver någon giltig undskyllan, faller oek
här så mycket mera i ögonen, som de närmaste noterna N:is
3, 5 och 6 innehålla, såsom äfven på flera andra ställeo är
fallet, uppgifter, hviika för livar och en med något omdöme
äro alldeles öfverflödiga^ och röra punkter, derom någon trist
troligen aldrig uppstått.
Emot allt detta kunde man vänta sig det inkast, att;
an-märkningarnes riktighet medgifven, förordet ej ger anledning
till att vid arbetet fästa så stora anspråk, samt att
ifrågavarande afdelning likväl är utaf värde, så vida som Hr G.
der-igenom lemuat prof på vår rika juridiska litteratur, och en
gång för alla vederlagt den grundlösa fordomen om v&r fat- * 5
ofvanberörda motsatta meningar, utan torde vi framdeles vid lägligare
tillfälle bärtill återkomma. IVu anmärka vi blott i korthet, att sjelfva
lagens uppställning af de omtvistade paragraferne ger anledning att
misstänka, det Calouii åsigt ej är den riktiga; ty hvarförc skulle i sådant
fall den allmänna regeln blifvit ställd efter undantaget ? Föreskriften att
säljarens fädernes frauder aldrig få börda säljarens mödernes jord, och
tvcrtoui, är en nödvändig följd af den ursprungliga afsig ten med börd,
som var att bibehålla otlaljorden inom slägten; och att samma åsigt var
rådande ännu den liden 1734 års lag redigerades, synes tydligt utaf
Kongl. Förordningen om Bördes-Bätt på landet deiT 27 Juni 1720,
hvilken författning ligger till grund för bördsläran i nu gällande lag.
Uti denna Förordning omnämnes icke stadgandet i J.B. 6: 3 mom. 1,
livaremot förordningens 4 g. lyder: ”Säljarens fädernes frauder ega
aldrig att börda dess möderne, cj eller mödernes fräuder att börda desa
fäderne.” Detta stadgande står uti författningen främst, såsom
hufvud-regel, i fråga om dem, som ega rätt till börd, och sedermera följa uti
5 $. föreskrifter, motsvarande J.R. 6: t mom. I. Att emedlertid
redan den tiden stridiga meningar uti ifrågavarande punkt yppats,
antyder redan sjelfva ordställniugcn uti nyssanförde $., så olika de gamla
lagarnes nrdasätt liärutinnan. Derom har ref. ytterligare blifvit
förvissad, dels utaf de öfverläggningar, som föregingo Bordsordningens
antagande, bvariblaud förnämligast Justitiæ-Dcputationens, vid 1720 års
riksdag, angående bördsrätten afgifna betänkande, dels ock af åtskilliga
andra hittills obegagnade urkunder, rörande tillkomsten af 1734 1rs lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
