Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Philosophi - [9] Ahlman, Om den så kallade Dogmatikens förhållande till den rena Evang. läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke skilja det produktiva, spekulativa tänkandet, från det
subjektiva, formela tvSfvel, kvilket bos mängden af menniskor
bereder öfvergången frän barndomens passiva undergifvenhet
till den manliga harmonien med verklighet, auktoritet och
sedlighet.
Men känner ock philosophien för väl sin bestämmelse,
för att hädanefter ’kunna nedstiga till en trons fjenarinna,
så följer dock alls icke derutaf, att hon nekar inspirationen
förmågan af gudomlig uppenbarelse. Hon använder blott I
detta fall en sanning, hvilken Dogmatiken i andra fall (t. ex,
treenigheten) i sjelfva verket äfven yrkar, nemligen att
detsamma kan vara endels ocb dock oändligt, gudomligt.
Inspirationen är endels, emedan den förvexlar fantast Ined
verklighet, bild med begrepp, aning med en till fullo
utbildad tanka; men den är gudomlig, oändlig, emedan
sanningens vigtigaste momenter uti inspirationens högsta
utveckling äro angifna, om ock oftast blott ditåt, stundom (såsom
Schnbert säger om drömmarnes språk) en rentaf motsatt,
en förvänd form emot den adæquata.
Ärligt och tacksamt erkänner philosophien, att hon utan
dessa inspirationens aningar och antydningar icke skulle kunnat
bemäktiga sig sanningens adæquata och fullständiga innehåll;
men rättigheten att utveckla, rena, berigtiga dessa antydningar
afsäger bon sig aldrig, så länge hon ej glömt den princip,
hvilken inspirationen icke känner: att ingen, som vill skapa,
och skapa något fulländadt, kan mottaga sitt verk, utan måste
eröfra det.
Om denna sanning är all vetenskaplighets ; all fclländad
produktivitets högsta lag, huru skall man då förklara, att
den Theologiska Dogmatiken med den grad af tankestyrka,
med den respekt för tanken, som hon onekligen besitter, kan
förena den undergifvenhet för inspirationen, från hvilken
phi-losopbien frigjort sig sjelf, ocb från hvilken den sträfvar att
frigöra henne. Det gifves, svara vi, en relativ
vetenskaplighet, som med en fixerad tanklöshet i vissa hufvudpunkter
Sammanparar ett ifrigt intresse, en förvånande tankens
konse-quens i utvecklingen af sina bornerade, ändliga principer;
och en sådan vetenskaplighet är Dogmatikens. För sin
grundprincip, ordets sanning; eger bon nemligen t venne beskyddare^
en mot inre; en mot yttre fiender, öfverallt der ordets
bok-stafliga utsago innebär något sig sjelf motsägande, vördar
Dogmatiken en för förnuftet, tanken, det naturliga förståndet
outransaklig hemlighet. Denna princip är väktaren mot dess
inre fiender. I alla de fall åter, der menniskoanden ur sitt
eget djup framkallar nya sanningar, stridiga med inspirationens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
