Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Philosophi - [9] Ahlman, Om den så kallade Dogmatikens förhållande till den rena Evang. läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W Öra&SIGT AT Mif NTA5TK UTTBRATUREN.
bakstaf; erkjootr Dogmatikers något menskligen, naturligen
evident, ehuru gudomligen ogiltigt. Denna princip är väktaren
mot de yttre fienderna.
• Hos den inspirerade var manifestationens innehåll jenigt
inom sig sjelft; för Dogmatikern, hvilken icke naivt,
omedelbart, reflexionslöst förhåller sig till detta innehåll;
framträda inspirationens motsägelser, hvilka, om de ej skola
förstora hans tro, till sin kraft måste annihileras derigenom,
att de imagineras till mysterier. Den inspirerade, som ej
egde förkänslan af de sanningar ; hvilka det var en följande
tid beskärdt att upptäcka, kunde tro manifestationens eviga
giltighet; Dogmatikern deremot, ett barn af sin tid, i hvilken
de j»ya sanoingarne redan v ex t till oemotståndliga makter, kan
ej utestänga dem ur sitt eget bröst, men dock rädda sitt
system genom att dikta dem — de gudomliga, himlaborna —
till menskliga, verldsliga, naturliga.
Det är klart, att så länge dessa begge principer ”af alla
Theologer ex Professo och alle duglige fulklärare i den
Protestantiska Kyrkan*’ erkännas för giltiga, så länge kan ock
allt, hvad den philologiska forskningen i det gudomliga ordet
finner ultaladt, intagas såsom moment i ett och samma
system, ett och samma ”verkligen organiska hela.” Hvaraf ock
följer, att alla dessa Kyrkans ”duglige” männer icke behöfva
besvära sig med de ”svårfattlige” philosophiska systemernas
sammanhang inom sig sjelfva och med förnuftet, utan helt
enkelt jemföra dem; eller då de ej gitta ”genomvandra den
spekulativa labyrinthen” — deras resultater med den
Ortbo-doxa Dogmatiken, öfverensstämmelsen bevisar naturligtvis
sanning, stridigheten deremot falskhet; partiel enighet ocb
skiljaktighet ådagalägger brist på sammanhang och konsequens i
philosophiska systemet.
Uti detta komparationsmanér rör sig den forkastelsedom,
som Hr D:r Ahlman faller öfver spekulativa Theologien uti
sitt ”afskedsord till Kyrkans Lärare.” Dc, hvilka äska andra
skäl än den personliga missbelåtenhetens; hänvisas (j>. 14—16)
till ett räsonnement utaf en välbekant Theolog, hvilket Hr
D:r Ahlman anser träffa sakens väsen och öfverträffa hvad han
sjelf i bevis väg skulle förmå att andraga.
Den bekante Theologens lära är nu den, att Religionen
visserligen innehåller universela sanningar, hvilka kunna
och böra fattas af den allmänna vetenskapen, Philosophien;
men att Religionen tillika har ett specielt, positivt; faktiskt
innehåll, hvilket för pbilosophiens behandling är fridlyst.
Hvilkçn läras andemening naturligen är, att endast så vidt som
Philosophien befinnes öfverenstämma med, Dogmatiken, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
