Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Philosophi - [9] Ahlman, Om den så kallade Dogmatikens förhållande till den rena Evang. läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
béa mibsMI begräasat sig till det universala utaf
Christen-dosieii; nen ehvad bon skiljer sig i det minsta från
Dogmatiken, är det ett tecken, att bon måttlös förirrat sig till de
sarsk il dheter , hvilka, liggande utom hennes synkrets, skola
vara ”historiens tillhörigheter och hvilka måste historiskt
utvecklas.” Då det vidare säges, att det historiska uti
Ortho-daikns Gbristeadom icke är ”en död historia utan en lefvande,
i hvars midt vi befinna oss och äro verksamma deltagare” —
så kör deraf en hvar till efterrättelse lända, alt huru vidt och
djupt än antagonismen mot det Orthodoxe Systemet skulle
gripa, denna dock ej må antagas ega mer än ett skenlif,
liksom alt huru död för hjerta och ande Orthodoxien än måtte
synas, han dock endast må anses dölja sitt lif för dödligas
blickar.
Lika stor är Hr D:r Ahlinans njugghet på grunder för
sitt arbetes hufvudpunkt, en önskan, att den spekulativa
Theologien af sjelfvilligt ädelmod måtte ställa sig utom
Christendomen, d. ä. nndergifvet antaga titel af en Theologi för
Judar, Muhamedaner och Hedningar. Hans hufvudskäl för denna
beskedliga fordran har man väl att söka uti ”hvad han vill
förmoda, att hela verlden skall ropa: låt Platonismen vara
Platoni8m, låt Christendomen vara Christendom” (p. 18).
Olyckan vill dock, att denna grund antingen alldeles intet
innebär, eller ock sjclf utgör just den egentliga tvistepunkten.
Ty att Platonisinea måste innehålla endast Platonism oeh icke
Aristotelisk philosophi, Stoicism m. m., är en fördran lika
trivial som axiomatisk. Men så axiomatisk är dock icke
frågan, hvad i Platos skrifter blott är bokstaf, hvad som utgör
deras kärna, väsende, sanning. Såsom nogsamt är bekant,
har den philolegiska lärdomen icke alltid mägtat förebygga
förvexlingen utaf denna läras yta med dess sanna inre väsen )
tvärtom har den egentligaste Platonismen ofta så omildt
gäckat de lärde herrarnes osparda möda, att den djnpa vishet de
hos vishetens fader vördat, endast belupit sig till Platonismens
fabler. Föga blidare öde bafva de rönt, hvilka i Platonismen
älskat ”en sauning, till bvars insigt något vetande icke
be-höfde anlitas” (p. 16). Sprängande fullt bafva desse känt
sitt bröst af gudomligt vansinne, i deras bjerna bafva de
himmelska urbilderna yrat—, och ändock ville verlden ej tro,
att platonsk betydde en galen.
Det af Hr D;r Ahlman till ett bevis valda exemplet talar
* mera för deras ^ak han vill bestrida. Ty om yäsendet,
kärnan, andan utaf Cbristendomen, icke om dess fabler,
my-tfaer, bokstaf, lärer doek egentligen tvistas. Också ämnar den
spekulativa Theologien lika litet ntnf andras bet låta skrämma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
