Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XVII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Theologi - [15] Håhl, Anmärkningar vid N. Ignells granskning af den Evangelisk Lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
lärosatser bafva utgjort kärnan af christna kyrkans bildning
alltifrån begynnelsen; oaktad t alla rationalismens invändningar;
hvilket bör gifva anledning till den förmodan ; att en fastare
grund än den döda bokstafven, den blinda vördnaden för
ålderdomen, försäkrat dera» bestånd.
Det är icke möjligt att denua tro vore en död
bokstafa-tro; ty huru matt; huru 1 i fl ös vore då icke sjelfva den
spekulativa andan, som efter så långvariga ock stora ansträngningar
ej förmått att med roten upprycka det torra ogräset. De
okunnigare af denna tros motståndare mena väl, att kyrkans
tro aldrig var annat än död bokstaf; men de kunnigare
erkänna, alt i den har varit lif, men påstå, att numera är ej
lefvande anda deri, emedan det gamla en gång är dödt, och
kan ej ålerväckas till lif; ”den är ett förgånget, men anden
fordrar ett närvarande.” — Att kyrkans tro nu är utdöd; är
ett påstående så utan skäl; alt man ej behöfver vederlägga
det med andra skäl än det motsatta påståendet, att deb
lef-vér: allraminst behöfver man åberopa sig på vittnesbördet af den
pietism, som stundom till onödig Öfverdrift framställer detta
lif till åskådande för tviflaren. Bibelns lära om en personlig,
utom verlden varande, treenig Gud, om den högsta helighet
och sedliga renhet; om ett syndafall, om huru Gud var i
Christo och försonade verlden med sig sjelf; om en personlig
tillvarelse efter dödes ; har ännu erkända oföränderliga
förhållanden till menskliga naturen. Det gudomliga, som
försonande och lärande en gång fram träd t i mensklig verklighet
på historiens skådeplats ; skall hos medlemmerne af kyrkan,
hvilken är bibelns vårdarinna och det allmänna uttrycket af
dess lära; icke blott i minnet bevaras, icke blott i afsöndrade .
lärosatser afspeglas, utan ock varda cn verklighet i deras lif
(Gal. 2: 20). Detta år icke en död ”historia,” en berättelse
om elt förgånget, utan är ett närvarande, en mensklighetens
i den euskildes nya födelse sig städse förnyande historia, och
derigenom idéens fullaste lif, det verkliga och förnuftiga.
Den vetenskap, som motsvarar detta lif, kan sjelf ej sakna
rikedom och rörlighet: den, som har kännedom ock
erfarenhet deraf, kan knappast undgå att känna — man förlåte oss
det kanske nog stränga uttrycket — ömkan öfver det halfväga ’
jemkningsförsök, hvarpå äfven Hr Ignells granskning gifverett J
prof; och leda vid det tomma skuggspel; som andre under I
namn af spekulativ vishet vilja sätla i renlärighelens ställe.
Hvad renlärigheten innehåller; bör kunna förutsättas som be- j
kant, och man borde derföre billigtvis kunna vänta, att dess
motkänipar hade närmare reda derpå; än att utropa den
kub-skap och dyrkan, om hvilka den larer, för omedelbar känsla;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
