Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XVIII) - Bergstedt, C. Fr. Sagan om Syndafloden hos de gamle Hinduerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MaUyopàkhyâna, eller Sagan om Fisken.
Stor i majestät och visdom var, o honung, Vivasvat’s son
Främst bland männer; Brahma’s urfolk öfvergick honom ej 1 glans.
Uti lyeka, kraft och ära, och i heligt botöfningsnit
Manu öfvergick sin fader, och sin farfader äfvenleds.
Med mot höjden sträckta armar stod han i höga trädens topp,
Stödd pä ena foten endast, fursten öfvade smärtsam bot;
ödmjukt sänkande sitt hufvud, blicken stirrande fast och spänd;
Så sig Manu qvalfullt späkte under årens oändlighet:
Så ban bar i helig öfning våta kläder och tofvadt hår,
När till honom, vid VirinVs stränder talte en fisk en gång:
”Salige! bland fiskar svagast bäfvar jag för de väldige
Djupets fiskar, värdes frälsa mig, du löftesfullbringare!
Ty de starka flodens fiskar jcmnt uppsluka de svagare;
Så af evighet beslutadt hänger öfver oss ödets bud.
Förr’n jag sjunker, värdes frälsa mig ur hotande farans djup;
Men då värfvet du fullbordat, skall jag göra dig återtjenst.”
Då Vivasvatiden hörde fiskens ord, af medlidsamhet
öfversvallad fattar Manu sjelf den fisken uti sin hand.
Och Vivasvatiden Manu bringar fisken till flodens brädd,
81äpper honom i en urna, jemnlik månen i strålig glans.
Der, o konung! växte fisken, huldt omhägnad i sorgsam vård;
Såsom till en son sig Manu’s hjerta böjde till honom då.
Men i tidens längd blef fisken, mannaherrskare! mägta stor,
Och när icke mer i urnan rymmas kunde den fisken, då,
När han Manu varsnat, åter talte fisken till honom så:
”Salige! till annan boning, milde Manul mig bringa nu.”
Hof så Manu utur urnan fisken då, den välsignade;
Till en sjö af väldigt omfång bragte Manu den fisken då,
Och der släppte honom Manu, fiendestäders betvingare!
Men i storlek tilltog fisken åter under en tnängd af år.
Tre mil var den sjön i längden, och på bredden en mil också,
Dock den lotusögde fisken ej förmådde förblifva der,
Eller mer i sjön sig röra, Fifro-konung, du Kunti-son !”
Men när fisken varsnat Manu, åter bad han till honom så:
”Bringa mig till hafvets maka hän, till Ganges, lycksalige!
Der, o milde herre, vill jag dväljas, eller som det dig täcks;
Ty mig höfves det att lyda din befallning, förutan knot,
Efter sådan herrlig tillväxt är mig, rene! af dig beskärd.”
Så anropad förde Manu, fisken sjelf, den välsignade,
Väldige, till Ganges’ floder: der han släppte den fisken då.
Der i många år den fisken växte, fiendekufvare!
-Men när fisken Manu varsnat, åter bad han till honom så:
”Ej i Ganges kan jag dväljas, längre, höge! för storleks skull,
Bringa mig med bast till haftet: var mig nådig, lycksalige!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
