Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XX) - En Fornindisk Fabel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när jägarn »äg hans gerning,
ömkan sönderslet hans hröst,
Och till den i elden gångna
dwfvan ställer han sitt tal:
9 ’Ilvar och en, som öfvar synden,
väl sig sjelf ej älska kan:
Åf sig sjelf han öfvat brottet,
af sig sjelf han straffet får.
Jag, som nedrig i mitt hjerta
fröjdat mig i synden städsy
Skall uti en ryslig afgrund
falla: så jag säkert tror.
Liksom i en spegel 1er sig
nu min skuld inför min själ,
När den ädla dufvan offrar
mig till spis sitt eget kött
Men från denna dag allt framgent
skall med fastor jag min ki’opp
Så förtorka, som en rännil
under sommarsolens hrand.
Uti köld och storm och hetta
tyna må min kropp till stoft;
I försakelse och fasta
skall jag öfva helig hot
Derpå hröt han sönder svärdet,
lansen, klubban, och till slut
Buren y och åt arma dufvan
gaf han friheten igen.
Dufvan, frigjord utaf jägarn y
Maken uti elden ser;
Bränd i själen då af smärta
Klagar hon sin bittra nöd:
”Dig, mitt värn! beröfvad, Ufvct
gagnar mig till ingenting;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
