Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XXII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [7] Dieterich, Runen-Sprach-Schatz od. Wörterbuch über die ältesten Sprachdenkmale Skandinaviens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ös
begagnande, äro af mycket värde. Olyckligtvis hindrade hans
afresa fortsättandet deraf längre än de första få sidorna.
Att Förf. användt runmynderna A och 4, i stället för de
ofta origtiga romerska bokstäfverna R och D är högeligen att
prisa. Vi ville gerna hafva sett ännu flera dylika flerbetydan-
de runor upptagna på samma sätt.
Att ett och annat fel har insmugit sig i ett så vidlyftigt
verk, torde icke förvåna någon, som är bekant med de svå-
rigbeter, hvilka äro förknippade med ett sådant företag. Så
t. ex. har ett och annat ord och ordform undsluppit Förf:s
uppmärksamhet, lika som ban icke alltid upptagit hvarje me-
ning, som ett ord haft. . En och annan gång gäller denna
glömska ord, som ej äro utan vigt. Så under ordet stain, bor-
de anmärkts, det ordet äfven förekommer uti betydelsen af
byggnad ") (kyrka, hus, borg), såsom på den märkvärdiga om-
fattningsstenen till chordörren i Brastads uråldriga kyrka på
Stångenäs i Bohuslän, efter Liljegrens text (N:o 1676): —
”Marialinr (9 :sunr?) hialb baim er bena stain karfa” — men
efter en sednare noggrannare läsning: — ”Maria mer hialbi
pam er bina stain gerbe” ""), hvilket bäst torde kunna öfver-
sättas med: Maria mö, hjelp den som denna kyrka byggde!”
Och detta förer oss till vår enda egentliga anmärkning emot
Förf., det alltför stora förtroende han hyst för Liljegrens of-
tast högst slarfviga text. Visserligen kunde detta i de flesta
fall icke förekommas, då ingen kan begära af en lärd i sin
kammare, att ban skall personligen eller genom kostsamma om-
bud låta ånyo afrita de uti Runurkunder upptagna inskrifter.
Men sedan 1852, då Liljegren utgaf sin samling — den första
i sitt slag, och hvilken i alla fall gör heder åt hans outtrött-
liga möda och kärlek för denna herrliga gren af Skandinaviens
fornlitteratur — hafva 42 år förflutit, och under denna tid
hafva ett icke obetydligt antal af de hos honom förekommande
runmonumenterna varit af nordens vetenskapsmän återfunna,
undersökta och noggrannt afritade. Underrättelser härom fin-
nas i flera välkända Danska, Norska och Svenska verk, och
borde således ovillkorligen hafva varit af Förf. begagnade. Men
detta har endast sällan varit fallet.
Xx) Ordet förekommer äfven uti fornspråket i denna betydelse (jfr
Verelius; Index I. vet. und. stein), och är ännu qvar i sådana ortnamn
sem Carlsten, Fredrikssten m. m.
+) Se vidare härom Brunius, Antig, resa, s, 115, Holmberg, Bo-
husläns Historia och Beskrifning III. 1. & 30, samt Dybeck, Runa,
Dee. 1844, sid. 114.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
