Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XXIII) - Atterbom, P. D. A. Ett tal af Thorild vid 19 års ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
niskorna; och visar sig aldrig utan i förklädningar. De store
Snillen, som tro sig närmast sett henne, och gemenligen af
den öfriga menniskohopen efterföljas, äro de, som sett henne
i den skönaste förklädningen. Beskrifva de icke endast denna,
när de vilja beskrifva Sanningen? berätta de icke endast om
sin egen tanka, sin egen känsla?
Uppslå lärdomens häfder! De svara. Hvad kallade henne
Zeno? I sin ålders köld, sitt mulna lynne, en orubblig
känslolöshet. Än Epicurus! I sin bekymmerslösa frid och sina
leende parker, tyckte han att hon såg ut som vällusten, för-
nöjsamheten, glädjen. Och Aristoteles! Huru han uppsteg
hbjeltevulen och ärekrönt på Förnuftets thron! Länge herr-
skade han öfver slafvar, som förgudade honom. Hvem trodde
icke, att han var den eviga och enda Sanningens orakel? Då
skullen J sett Förnuftets klädnad pompös: långa systemer;
konstlade hemligheter! Redan länge utropade Orthodoxernes
härolder hans triumph: — när QCartesius utskickade er
hvirfvel, som förstörde honom. Aristoteles föll — och blef
räknad bland de villfarande. <GCartesius var Fransos; och de-
lade sin nations flyktighet. Han ville, alt hela verlden skulle
löpa i hvirflar för honom. Men Newton kom. Newton,
Engelsmannen, som mer älskade frid och tystbet, utbredde
öfver hela Naturen en stilla och fridsam dragningskraft. Men
äfven denne store mannens vishet, så beundrad och tillbedd,
torde ieke vara oförgänglig. Hurui hvärt solgrand i Naturen
kan vara en sjelfverkande gudomlighet, som af egen väsent-
lig kraft drager till sig ett annat, — det vilja redan vår
tids tviflare icke begripa... Månne jag då felar, Mine Herrar, i
mitt begrepp om våra kunskapers allmänna ovisshet?
Den rätta, eviga och oföränderliga Sanningen finnes icke,
utan i Gud: Endast ett oändeligt öga kan se henne. Hvad vi
tro oss upptäcka i Naturen, är icke annat än Bilder, Likhe-
ter och Jemförelser. Hvad vårt förstånd kan äga, är icke
annat än sköna föreställningar och — mer eller mindre —
ädla villfarelser. Den är Vis, som — bedrager sig minst,
Visserligen äro ljusstrimmor af en evig och nödvändig San-
ning nedlagda i vår själ. Men få och svaga äro de, som
kunnat ditläggas eller passa in med en ofullkomlig varelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
