Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XXIII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [16] Channing, Religionstal, öfvers. af N. Ignell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
och fattas. Men det är bekant, att den nyåre philosophien
också har kommit, af ebristendomen manad och’ drifven, till
den insigt, att treenighetsläran är. sjelfva förnuftsvishetens själ
och väsende, och denna. vinst, plilosophiens största framsteg
sedan cehristna "kyrkans början, nedsätter det unitariska för-
nuftet till en ohjelplig platthet emellan christendomens. och
philosophiens anspråk. på förnuftighet, lika rättmätiga, och
efter vårt omdöme hvart för sig vida mera rättmätigt än uni-
tariernas. Icke heller har någondera medgifvit att dess lära
är: oförnuftig. -— -Christendomens’ försoningslära är för unilta-
rierna en oförnuftig lära om en ”hämndgirig Gud,” Christen-
domen finner sanning i denna lära och en outplånlig bety-
delse, emedan den i fullaste dager framställer en evig rätt-
färdighet, inför hvilken genom -görande eller lidande måste
tillfyllestgöras. Hämndbegäret är inom menskligheten ett’:sed-
ligt ondt; men det är ock endast motståndares fåvitska, som
tillskrifvit det åt Gud. Sjelfva det djupt rotäde och tidigt
frambrytande menskliga hämndbegäret bevisar på en gång det
ifrån menniskonaturen :outplånliga medvetandet af rättfärdig:
hetens eviga lag, som kräfver lydnad eller lidande, -oeh der-
jemte menniskans. affall ifrån Gud, då hon sätter egenkärle-
kens kraf i stället för lagens, vill gifva sin enskilda inbillade
rätt giltighet i stället för Guds eviga rätt, och således hvar-
ken förstår eller förmår att ”ställa hämnden till den, som
rält dömer.”
Att unitarismen fortfarande består må ej tillräknas det
egna i dess bekännelse, utan det stöd den eger genom den
sanna kyrkan, af hvilkens lifskraft den sjelf lefver, såsom uti
menniskokroppen de delar, som äro umbärliga för lifvets be-
stånd, dock sjelfva endast lefva, så länge hjertat klappar, så-
som i hvarje mensklig sambällsbildning hvarje medlem, äfven
om hans sinne är upproriskt emot den författning, som är
allas lag, dock har endast denna att tacka för den frid och
rätt han jemte de öfriga samhällsledamöterna åtnjuter. Den
bar såsom samfund ej varit omfattande, och. kan svårligen
blifva det. Herr Igvell påstår, i förordet till. den bok; som
nu anmäles, att detta kyrkosamfund räknar ibland sina med-
lemimar plutaliteten af de bildade i N;Amerikas förenta stater.
Uppgiften .må lemnas i’sitt värde till dess tillfälle yppat sig
alt pröfva håde dess statistiska riktighet, och arten af den
bildning, som: skall tillhöra denna pluralitet. — Alt öfrige
ehristne, hvarést christligt hf funnits i friskhet och kraft,
känt en: stark vedervilja för unitarismen bör ej väcka förun-
dran. Den vanställda bilden af det erkändt ädla, sanna och
sköna är: vedervärdigate, än en trogen bild af dessas motsatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
