Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XXIII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [16] Channing, Religionstal, öfvers. af N. Ignell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Författaren till dessa ”religionstal” förklarar sig gå sin
egen väg, utan att bindas af någon gemensam bekännelse, ut-
märker sig ofta genom tankens: styrka och redighet, och. ett
ädelt och vältaligt språk, men förfaller till löjlig ensidighet,
när han dragetr i fejd emot de bekännelser, som djupare upp-
fattat christendomen. : An: framträder okunnighet eller oför-
måga att uppfatta andras betraktelsesält, än andra nödvändiga
följder "af denna ’halfbet, som hvarken bar sitt stöd i philo-
sophi celler gudomlig uppenbarelse. Så förklaras läran om
arfsynden vara ”af en osedlig tendens”; men derföre icke, ”att
”de-som bekänna henne äro osedliga”, - emedan ”ingen håller
henne i bennes fulla mening. Jag bar sett hennes försvarare
le: lika vänligt mot barnet, hvilket deras tro gjort till en
djefval, som om det vore en engel.” Förf. tyckes icke veta,
att desse försvarare också tro på ett borttagande af arfsyn-
dens skuld och straff. Sid. 458 får man veta, att den lära,
som gör Christus till samma varelse med Fadren, ”insveper
honom: i:en dimma.” - Sjelf insveper han oss ”i en dimma” i
sin lära om kärleken till vår skapare, och till Christus, som
dernäst är den sällaste och renaste; och dimböljd är i all-
mänhet unitariernas lära om Christus, då ban enligt dem sy-
nes vara för litet för att: vara Gud, och för mycket, för att -
vara menniska. S. 9 och följande talar Förf. om otron. och
säger sig icke ”fördöma den -otrogne, så framt ban icke ge-
nom ett osedligt och ogudaktigt lefverne bär vittnesbörd emot
sig sjelf” (s. 15). Förf:s sätt att gå till väga förer, om man
annars kan begära följdeiktighet i en lära, som ifrån början
till slut är en hbalfhet, antingen till en ovillkorlig pantheism
och en nödvändighet, som antingen upphäfver all fördömelse,
eller medförer den af hovomw för ”gudlös” förklarade förut-
bestämmelsen. — Förf. har bär och der i Nya Testaméntets
historiska del stölt på några svårigheter. och äfven i epist-
.darne funnit ämnen, som ”ställda till Judarne icke synas vara
lämpliga för menniskor i allmänhet” (Gamla Testamentet har
för unitarierne ingen giltighet); men icke funnit någon grund-
sanning i christendomen, som bans förnaft (nemligen på uni-
tariskt vis brukadt) funnit oförenlig med någon stor sanning
(nemligen enligt unitariernas förnuft) (s. 152): och öfversät-
taren underrättar oss i en anmärkning, s. 247, alt han ”ej
kan godkänna Pauli ord, då han säger: ”om vi allenast i detta
lifvet bafve boppet till Christum, så äre vi uslast (olyckligast)
bland alla menniskor. 4 Cor. 15,49” — Sådan vishet kan
svårligen slå rot ibland Svenska folket. = L. Av ÅA,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
