Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Beckman, A. F. Om den allmänna Opinionens betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
om menniskan hade valt att lyda budet i stället för att icke
lyda det. Ty lydnad, lika väl som olydnad, förverkligar an-
dens sjelfmedvetande och sjelfbestämning. Genom lydnad skul-
le menniskan genast hafva uppfattat sin egenvilja, såsom alle-
nast en, liksom frigjord, yttring af den gudomliga viljan i dess
kärleksrika verksamhet för realiserandet af sin högsta skapar-
idé — idéen af den fria, d. ä. ur sig sjelf till lydnad och
hängifvenhet mot Gud sig bestärabianide menniskan.
Ännu i dag är, nen på en omväg, denna rigtiga upp-
fattning af för hållandet möjlig. Der den blifvit verklig inne-
bär hon å menniskans sida den insigt, att de tvenne momen-
terna i hennes vilja, nemligen sträfvandet att vara och bestäm-
ma sig sjelf, samt sträfvandet att vara enlig med den vilja,
hvilken utgör hennes väsendes upphof, äro i grunden enahanda.
Dessa momenters enhet i egenviljans otvungna öfverensstäm-
melse med den gudomliga viljan är den barmoni inom menni-
skans väsende, som benämnes samvetsfrid, förutan hvilken sann
mensklig frihet ej existerar.
Häraf följer, att undergifvenhet för egvismens och verlds-
kärlekens bud nödvändigt innebär det slags beroende, som för-
hindrar eller tillintetgör verklig frihet. Den, som gör synd,
är syndens slaf, tvingad och kufvad af en makt, hvilken är
mot honom i högsta grad fientlig. Han är i tvåfaldigt hänse-
ende slaf. Väl känner han, att stundens handling är en frukt
af stundens vilja, att han sålunda sjelf bär skulden för denna :
handling; men han känner sig likväl i sjelfva sin viljas be-
stämning bunden af fientliga makter, så att han ej förmår efter
behag rigta sin vilja. Han gör visserligen hvad han vill, men
han förmår icke vilja hvad han vill. Så länge ej dessa fiendt-
liga makter fullt bundit honom, har han ock i samvetets ofrid
en sländig erinran om sitt beroende. Detta är slafveriets ena
sida. Dess andra är, att menniskan, då hon söker lösgöra sig
från den gudomliga viljans lag, allenast desto starkare af den-
samma omfjättras. Denna i sig sjelf milda lag framstår nem-
ligen i förhållande till den oförbätterligt brottslige såsom ett
jernhårdt: ”hitintill skall du gå, men icke vidare” — ett bud,
hvilket en gång rycker äfven den förhärdade egenviljan ur sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
