Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [39] Sartorius, Läran om den heliga Kärleken, öfv. af C. J. Lundvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
något slags grundelementer till det christliga lifvet, och till-
delas följakteligen äfven alideles omyndiga barn, ej derföre
att de redan äro troende, utan på det de må blifva så-
dana. När således Döpelsen väsentligen förmedlar det nya lif-
vets skapelse, så är deremot Nattvarden, såsom bespiselsens
sakrament, medlet till detta lifs uppehälle, och förutsätter
derföre Dopet nödvändigt. (Det första sakramentet är lika-
som skötet, ur hvilket vi födas; det andra, som bröstet, vid
hvilket vi näras.) Christus är det christliga lifvets både Ska-
pare och Uppehållare genom lifskraften af sitt Ord och sina
Sakramenter, hvilka förena oss och hålla oss förenade med
honom. Den innersta och innerligaste föreningen äger rum i
den heliga Nattvarden. Brödet, som vi bryte, är Christi le-
kamens delaktighet, och kalken; som vi välsigne, är Christi
blods delaktighet (1 Cor. 10: 16). Döpelsen är mera en blott
beröring med Christi närvarelse, en bestänkelse med hans blod:
Nattvarden, deremot, insänker oss i hans närvarelse, då det
gifver vår invärtes menniska att åtnjuta offret af hans lekamen
och blod.” ”Begreppet af den heliga kommunionen hänger vä-
sentligen tillsammans med begreppet om den heliga kärleken:
hennes mysterium är kärlekens mysterium. HKommunion och
kommunikation höra till kärlekens väsende, hvilken meddelar
och bortgifver sitt Eget, hvilket Sjelfviskheten deremot behål-
ler för sig. Alla den christna Trons beliga mysterier samman-
löpa i ett Enda, i kärlekens hemlighet. Deras obegriplighet
beror icke så mycket på logiska och metaphysiska svårigheter,
som än mera deruppå, att Guds kärlek är större än vårt
trånga, genom sjelfviskbeten hoppressade bjerta (4 Joh. 5: 20),
och derföre i sin storhet ej kan fattas af detta. Fördenskull:
ju mera vårt hjerta vidgar sig, att i den H. Anda fatta Guds
kärlek (Rom. 3: 3), desto lättare tror det ock dessa Mysterier,
desto mer förlorar sig det Sällsamma och Främmande i deras
innehåll; desto förtroligare blifva de för den älskande själen,
som i kärleken känner deras sanning” o. s. v. Följer sedan en
skarpsinnig förklaring af den Lära, som gjort så mycket bry-
deri i Christi ubiquitas. KRortligen: ”den är icke en lokal ex-
tension, men väl en sådan, genom ingen jordisk rumbegräns-
ning (hvilken icke hörer till den förklarade menniskonatu-
rens väsende) hämmad intension af hans närvarelse (inten-
siv närvarelse) hvarest han vill och har lofvat bete den.” ”Icke
en brödets transsubstantiation, icke en indusion af Christi le-
kamen, men assumtion i hans väsens gemenskap gör det till
hans lekamen.” Här är full analogi med incarnationen, men-
niskoblifvandet.. Förf. ifrar å andra sidan mot de Reformerta,
”mot allt som inskränker Nattvardens meddelningsfullhet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
