Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [39] Sartorius, Läran om den heliga Kärleken, öfv. af C. J. Lundvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
allt måste gifvas förloradt inför Lagen, för att återvinna allt
genom Christi nåd, som frälsar de förtappade (Luc. 17: 55.
49: 10).” — ”Endast den förkrossning, som fullständigt och i
oafbrutet sammanhang genomtränger menniskan, utgör den full-
komliga rättfärdiggörelsen genom Tron. 2. Genom den sist-
nämnda, som derföre ock kallas den rättfärdiggörande, sker
emottagandet och undfåendet af rättfärdiggörelsen. : Den tror
på kärlek, som derföre älskar tillbaka. "Skönt utvecklas denna
trons beskaffenhet äfven i menskliga kärleksförhållanden. Be-
traktelsen höjer sig till Unio mystica, om ock namnet, hvil-
ket af Reinbard ansågs blott för en figur, icke nämnes. Be-
hofvet af -bristernas helande och tillväxten i det goda. Tros-
kampen visar, att tron icke är en lätt sak och rättfärdiggörel-
sen genom henne alltför beqvämhig. An mindre är den en lägre,
osäker grad af Vetandet. Den är derifrån skild ej till grad
men till art. Ingen Gnosis.”
”Förkrosselsen, som dödar den gamla menniskan, och
den rättfärdiggörande tron, som lifvar den nya, den förra
verkad genom Lagen, den sednare genom Evangelium, båda
samverkande och ömsesidiga villkor för hvarandra, — grund-
lägga det stora etbiska verket: den syndiga menniskans Nyfö-
delse och Omvändelse. Den gamla menniskan, just den, som
skall förnyas, åstadkommer ej denna akt, utan låter den bos
sig ske genom den verkande nåden (gratia operans). Men då
bon genom denna vunnit nya krafter, medverkar hon ock
lifskraftigt till det nya lifvets tillväxt (gratia cooperans). Intet
hf alstrar sig sjelf; men när det är alstradt, verkar det äfven
sjelf: inifrån till sin egen utveckling, fastän det allt framgent
beböfver näras och styrkas utifrån.” — ”I denna helsosamma
Lära går allt derpå ut, att upptända ett nytt lif, att sätta
nya krafter i rörelse och frambringa goda frukter; och just
på det att detta må kunna rätt lifaktigt tillvägabringas, här-
ledes det icke ur den gamla menniskans andeligt döda vä-
sende , som först behöfver lifvas, utan ur Guds eviga lifskälla
och kärleksfullhet. Likväl förmenar oförnuftigheten, som tyc-
ker sig vara förnuftig, att denna Lära predikar kraftlöshet,
overksamhet, ofruktbarhet på goda gerningar, fastän just de
Män, hvilka på det afgjordaste yrkat densamma, såsom en
Paulus, en Luther, gjort de mäktigaste gerningar och stor-
verk. Deus agit, ut homo agat, säger Augustinus.” Förf. för-
fäktar sammanbindningen af tron och kärleken, af rättfärdig-
görelsen och helgelsen. Endast Undfåendet för intet är grun-
den till att gifva för intet (Matth. 10: 8), endast den sjelfför-
sakande kärleken; som, i motsats till syndens sjelfviskhet, är
källan till all helgelse och lagsfullbordan. Den rena läran om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
