Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [40] Aminson, Kommentar öfver Virgilii Æneis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
bok sätta läsaren i tillfälle att sluta till hela arbetets beskaf-
fenhet.
Vers. 1—4. Ille ego, qui quondam gracili modulatus avena
carmen, et; egressus silvis, viceina coögi,
ut quamvis avido parerent arva colono:
gratum opus agrieolis; at nune horrentia mar-
i : tis eet. :
HRommentatorn öfversätter: Jag är densamme, som förr spelat
herdeqväden på den smala rörflöjten ... och sedan jag fram-
trädt ur skogarna o. s. v. Härmed sättas satserna i ett orig-
tigt förhållande till hvarandra. "Det rätta förhållandet bestäm-
mes, om man först läser vidare: at nune horrentia martis ar-
ma virumque cano, och sedan öfversätter antingen med under-
förstådt sum vid ille ’ego: jag är densamme, som... men
nu :. .; eller, utan underförstådt sum: jag densamme, som...
sjunger nu derecmot (at).
Man kan ej ogilla, att komm. afbhållit sig från egentligen
kritiska anmärkningar. Deremot hade kortare grammatikaliska
och lexicographiska upplysningar varit af nytta. Den unge lär-
jungen kommer i förlägenhet om öfversättningen af ett sådant
uttryck, som detta: borrentia arma. Här hade varit på sitt
ställe att gifva en vink om; att t. ex. horrentes hasta (på andra
ställen) är sagdt i annan mening än borrentia arma, som väl
icke kan betyda annat, än förskräckliga vapen.
Vers. 9. ”Quoque et” är ett uttryck, hvarmed lärjun-
gen svårligen reder sig. Men komm. missleder, då han sä-
ger: Et passus (se. est) multa quogue bello; såsom finge man,
då man vill sammantaga orden i rätt ordning, sätta quoque
före det ord; hvarpå det bhänsyftar. Vid förklaringen kan man
gå till väga på tvenne sätt: antingen så, att man förer quoque
till multa och et till bello, eller så, att man, hvilket sätt vi
föredraga, låter quoque et (i st. f. etiam) höra ihop i ett be-
STepp: | |
Vers, 9—10. Dum conderet urbem inferretque deos Datio.
Här hade en grammatikalisk vink varit på sitt ställe. Dum
med imperf. conj. tillhörer ju endast skalder och sednare pro-
saici, hvilka härvid tänkte relativsatsen stående i både tem-
poral- och kausal-sammanhang med hufvudsatsen, så att dum,
nästan stående i stället för quum, innefattar de båda begrep-
pen af medan och emedan, hvilket ofta ligger äfvenledes i
det svenska: då. : :
Vers. 12." Quo numine leso. ”Genom hvilken gäckad af-
sigt.” Denna öfversättning, som grundar sig på välkända
kommentatorers auktoritet, synes dock betänklig. Att numen
ofta betyder voluntas, consilium, är en känd sak, men att nu-
2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
