Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [40] Aminson, Kommentar öfver Virgilii Æneis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AA4Q
insula, så kunna dessa sinus reducti alltförväl vara de båda
samlöpande vikar, som bildades af öns båda i ett slags vinkel
sig förenande sider och fasta landets inåt bugtande strand.
Vers. 180. Rapuitque in fomite flammam: ”Upjagade ha-
stigt låga i brändslet.” Meningen är återgifven, men öfversätt-
ningen alltför fri. Svårligen förmår lärjungen utgrunda de mel-
lanliggande, förmedlande bemärkelser, som berättiga till en
sådan öfversättning af verbet rapere. Det latinska uttrycket
är ganska svårfattligt. "HRommentatorerna äro i trångmål och
af olika meningar. Heyne’s förklaring tillfredsställer oss mest:
raptim excepit; med hvilken Freund’s öfverensstämmer: schnell
auffangen (Wörterbuch Vol. 4, pag. 7). "En annan kommenta-
tor förmenar rapuit vara detsamma som sparsit. Förmodligen
har han dervid tänkt på analogien af sådana talesätt, som
dessa: rapitur per valles amnis; Violentus ensem per latus
nostrum rapit; hvarföre han ock bort anse in fomite stå i st.
f. per fomitem, hvilket ej passade i metern. Men, såsom
sagdt är, Heynes förklaring synes både rigtigare och enklare.
Vers. 41953. Vina cadis. .. onerarat. Komment. finner här
en hypallage; efter vår tanka utan skäl. Cadis är troligen dat:
i st. f. in cados. Af denna tanke synes ock Wagner vara i
sin skolupplaga af Virgilius (1845), då han förklarar talesät-
tet sålunda: vina pro onere inferre 1. infundere cadis.
Vers. 206. Penitus. ”Valde.” Hvarför en oegentlig för-
klaring?
Vers. 207. Vi hafva förut anmärkt, att inga öfverflödiga
förklaringar eller öfversättningar böra inflyta i en bok, som
denna. Olim juvabit har komment. likväl ansett sig böra öf-
versätta.
Vers. 221—92928.:
. . . Amissos longo socios sermone requirunt,
spemque metumque inter dubii, sive vivere eredant,
sive extrema pati, nec iam exaudire vocatos.
Till de förklaringar, komment. lemnat öfver dessa verser, har
han glömt att lägga den vigtigaste af alla, nemligen buru det
förhåller sig med sive-sive. Man kan anse dem bero af ordet dubii,
och vara indirecta frågeord i disjunetiv fråga, tvärt emot bru-
ket i prosan, der man är van att finna utrum-an eller dylikt.
Märkligt vore dock att veta, hvad Freund menat, då han, ci-
— terande stället, vill hafva det jemfördt med Liv. 4: 42. Vill
han fästa uppmärksamhet på olikbet eller analogi? i sednare
fallet skulle ifrågavarande Virgilii ställe öfversättas: tveksamma
mellan bopp oeh fruktan, vare sig nu att de måtte tro dem
lefva (i hvilket fall de ändock borde lemna deras slutliga öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
