Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [42] Nielsen, Den propædeutiske Logik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405.
måste följa på: våren b): den geniala eller producerande (p-
4534); som innehåller en öfver lagarnes schema upphöjd egen-
domlig produktivitet. Det genialas frambrytande är alltid öf-
verraskande. Geniet förutsätter icke blott, att omständighe-
terna äro gunstiga och betingningarna gifna; det utmärker sig.
tillika med en relativ omhvälfning af den sedvanliga ordningen,
ty dess verksamhetsart är utomordentlig; det begynner med att
konfundera det vanliga tänkesättet (Morgiana-Aladdin), men
slutar med att orientera detsamma; det begynner med att upp-
häfva lagarna, men slutar med att integrera och stadfästa dem
(ZEstetiken — Shakespeares Tragoedier); det uppträder som
en bestämd länk i ändlighetens kedja, men förkunnar sig tilli-.
ka som ett sändebud: från djupet och innerligheten, hvars ur-
sprungliga produktivitet har något nytt att bringa (p. 154):
e) den centrala eller mirakulösa ” möjligheten. Geniet har yt-
tre förutsättningar och villkor, hvilka den ej sjelf kan bestäm-
ma, en högre kraft än geniets frambringar då enheten mellan
dess inre anlag och de yttre omständigbeterna samt utgör den
absoluta grunden till båda. i
Inom nödvändigheten blir det inre substans, det yttre ac-
cidens. "Utur substansen framgå de relativa substanserna (Mona-
derne, verkningarne) till följe af omöjligheten för substansen
att hafva en verklig substantialitet, utan att dess accidenser
äfven äga en sådan. Emot de relativa substanserna står der-
med den absoluta substansen såsom de förras förutsättning och
tillräckliga grund, såsom monadernes monad eller den absolu-
ta orsak, som skapar de relativa monaderne och anordnar de-
ras plats i totaliteten (harmonia prestabilita). Hvarmed nöd-
vändigheten utvecklat sig till vexelverkan emellan substanserna
iäDOrdes (p- 160).
I den Hegelska logiken, säger nu Hr N. (p. 173—178),
äro fölelisnkons momenuter med en stor dialektisk skarpsinnig-
het framställde uti deras immanenta reflexion; men det måste
betraktas såsom ett missgrepp af Hegel, att han hållit denna
kategori alltför abstrakt och ensidigt. Således får man väl
veta; att den aktiva substansen tillika är den passiva, att sub-
stanserne icke äro döda substrater, alt orsaken sjelf är en
verkan af verkan; och verkan åter en orsak till orsaken; men
med allt detta tappa vi dock bort den fullständiga och grund-
liga insigten utaf verklighetens egendomliga typus. Dan rena.
växelynkban är en one reflexion; i det den skall passa på
allt; passar den på intet. Den Hegelska verklighetsdialektiken
vill icke passa på den ändliga verkligheten, ty i den yttre,
timliga verkligheten gifvas verkliga substrater; här måste verkan
vara ett substrat; orsaken deremot ett annat. Den passar icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
