Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [42] Nielsen, Den propædeutiske Logik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
beller på den inre och eviga verkligheten, ty denna kan endast
begripas såsom en bestämd öfvermagt öfver det timliga. -—
Härmed "sammanhänger hvad Hr N. säger (p. 142, 145), att
nemligen Hegel med stark ensidighet har SCContaer at enheten
mellan det inre och yttre samt att satsen: ”so ist Etwas, das
nur ein Inneres ist, eben darum nur ein Ausseres”, innehåller
det thema, hvaröfver den såkallade moderna vetenskapen länge
och väl har varierat. Men antingen vi betrakta förhållandet i
ren allmännelighet eller i dess särskilda modifikationer, så föl-
jer det af sakens natur, att det inre aldrig omedelbart kan gå
upp i det yttre. Kunde den absolata grunden någonsin uttöm-
ma sitt oändeliga innehåll i existentiella yttringar, så skulle
icke endast all produktivitet uppböra och verlden cirkulera i
ytliga repetitioner, utan rörelsen skulle stadna, emedan all rö-
relse väsentligen beror derpå, att innerligheten är det öfver-
vägande. Hunde det inre och yttre omedelbart kongruera i de
individuella existenserna, så måste begreppen ”anlag” och ”ut-
veckling” (Uddannelse) föRVIS ifrån språket; ty utvecklingen
har öädast betydelse så vidt som anlaget är en innerlighet,
som öfverväger. ES
Emot . Hegelska logikens öfvergång från vexelverkan till
det subjektiva begreppet, anmärker Hr N. (p. 177): Den dia-
lektiska formalismen hos Hegel (i afseende på inre och yttre,
orsak och verkan) sammanhänger på det nogaste med hans öf-
vergång från nödvändighet till frihet, från verklighet till be-
grepp. I stället för att söka och finna begreppets princip i
den eviga substansen, erkänna identiteten af allintelligens och
allmagt, utveckla den absoluta kausaliteten till begripande sjelf-
het, föras vi tvärtemot vår förväntan till våra egna subjektiva
begreppsformer; i stället för att söka och finna alla rörelsers
förste rörare uti universi metapbysiska centrum, blifva vi slå-
ende i vår egen psychologiska medelpunkt och låta tillvarel-
sen ”passere Revue”, för att bekräfta den formella logiken:’
Den intellektualverld, som endast har det menskliga medve-
tandet till sitt medium, saknar såsom sådan all realitet, eme-
dan det formella (vårt) begreppet saknar allmagten. Naturen
förutsätter icke oss, vi förmå ej frambiinga naturen; vårt be-
grepp är således uti dubbelt hänseende formellt, enbeten mel-
Ian realitet och idealitet, verklighet och begrepp gäller ej
omedelbart för oss, utan förutsätter ovillkorligen "ett högre
väsende, som med vetandet förenar magten, och endast med
afseende på hans tankar gäller det, att idealitet och realitet
med hvarandra äro identiska.
På grund af denna kritik kommer Hr N. till kategorierna:
Idealitet och Realitet; hvilkas begrepp och förhållande ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
