Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [42] Nielsen, Den propædeutiske Logik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
dan ban redan (p. 242—244) bestämt den teleologiska viljan
såsom uwuniversaliserande (orsak till det allmänna), individuali-
serande och totaliserande (orsak till harmonien emellan det
allmänna och individuella), så uppehåller han sig särskildt
(pp. 237, 238, 260 samt 270—272) med Individualitets-be-
greppet och hänvisar dervid på Steffens ”der med en saa ge-
nial Energie har gjort Talentets Ret gjeldende.” Hr N. grund-
lägger sin åsigt om Indiv. med distinktionen mellan: den sanna
(väsentliga, blifvande) Individuäationen (76 uétvov)> ursprungen
från Ideen sjelf samt den förgängliga Partikularismen (16 zateo-
vovuévov)> Som härleder sig från Naturlifvets ofullkomlighet
eller ock ifrån den sebjektiva Egoismen, På naturlifvets region
framträder Indiv: uti skönheten, den stoffartade ideelösa Parti-
kularismen deremot i’ det fula; i frihetens spher uppdaga vi den
sanna Individualiteten uti Talenten och Personligheten: utan
Talent ingen sann Personlighet; men så länge Individerne ännu
icke hafva fulländat: deras fria lifsutveckling, är det ofta svårt
alt afgöra, hvilken begränsning betingar talentens egendom-
lighet, och hurumycket "deremot bör skrifvas på den na-
turliga ändlighetens eller på godtyckets och egoismens räkning
(p. 260). Att frånkänna en menniska talent, är med andra
ord detsamma som att frånkänna henne en ursprunglig men-
niskonatur och ställa henne i bredd med apan. Men som
hvarje menniska har en väsentlig egendomlighet, så är der-
med ej sagdt, att det alltid lyckas henne att finna och bevara
densamma; ty undertryckta och missbildade individer finnas
också. Icke blott barbariet, äfven kulturverlden kan hämma
imdividualitetens sunda och sanna frihet. Då de mindre be-
gåfvade individer mottaga den stora mångfalden af bildnings-
elementer, utan att förvandla dem ”in succum et sanguinem”,
så händer undertiden, att deras ideella sjelfständighet alldeles
går förlorad, och att de, icke olika Skriftens duiuovitouevor,
tala och handla än i den egna, än i främmande andars namn
(p. 272). Härmed sammanhänger också hvad Hr N. säger
(pp. 2357, 258): Hvarje talent har sin genius; det står i det
fria individets makt att utbilda eller förstöra sitt egendomliga
anlag; men det står icke i dess makt, att gifva sig en annan
naturbestämdhet. Om än den ändliga viljan bortkastar indivi-
dualitetens ursprungliga förebild, så blir denna dock ej för-
kastad af den gudomliga viljan; det gudomliga sjelfmedvetan-
det fastbåller Urbilden (aaoodsiyue) och efter sitt förhållande
till sitt väsentliga Ideal är det som menniskan dömes. — Men den
sanna Individualitetens begrepp innebär nödvändigt Salighetens
Ideal d. v. s. ett evigt, personligt lif i sanning och frihet,
uti fulländning och i salighet. Hr N. utvecklar derföre (pp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
