Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [42] Nielsen, Den propædeutiske Logik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS ; -
sanna och deremot förlägger villfarelserna inom subjektivite-
ten, så borde det följa, att man endast kunde polemisera me-
delst personligheter. - Polemiken i sak förutsätter deremot ob-
jektiva, substantiella villfarelser, falska, dumma och förderf-
liga Universalia eller om man så vill Ideer. Att förtiga eller
ignorera dessas tillvaro kan hafva sin fördel för en philosopis,
som går i deras tjenst; men sanningen vore enfaldig; om hon
godtroget eller af en fadd barmhertighet uraktläte deras de
maskering.
3. Såsom det aldravigtigaste i Hr N. Logik räkne vi,
att han bragt till tals den i Hegelska Systemet så mystifierade
identiteten mellan Tanke och Vara. Ingenting kan vara mera
träffande än den ofvananförda anmärkningen rörande tvetydig-
heten eller obestämdheten hos Hegel derom, hvilket tänkande
det är, som genom sin magt att sätta Naturen, frambringar
realiseringen af sin idealitet, objektiviseringen af sin subjekti-
vitet. En galenskap vore den inbillningen, att menskliga tän-
kandet bade en sådan magt; ett nonsens vore det åter, att
tillerkänna allmagten åt fölatder in abstracto, alldenstund
det icke gifves ett tänkande utan en tänkare eller ett tänkan-
de, som ej är någons — Guds eller menniskors.
4. Vilja Hegelianerne mot Hr N. försvara sig dermed,
att tankens sättande ej betyder skapande, utan timmanens, så
erinrar Hr N.: med allt skäl, att naturen icke (omedelbart) är
oskiljelig eller oskiljaktig ifrån menniskan, utan att det tvärt-
om allsicke rörer henne i och för sig sjelf, ehvad några men-
niskor finnas eller icke. Mot hvilket sundt förnuftiga påstå-
ende Hegelianerne väl skola ropa öfver prosaiskt tänkande,
nyktert förstånd m. m.; men hvilket endast bevisar, att de
förr låta stenarne gråta, än de öfvergifva sina pbhanlasterier.
5. Krypa nu Hegelianerne ödmjukt öfver till Hegelska
Systemets högra, frömnare sida, yrkande natarens immanens
endast med det gudomliga tänkandet, så möter en ny svårig-
het i den urgamla sanningen, att Gud är ren Ande, men icke
en sinnligt-andelig varelse. Mot hvilken sanning en Spinozist
väl kan hjelpa sig genom ett strängt åtskiljande af Natura
naturans och naturata; men denna tillflykt står deremot ej
öppen för dem, som så ifrigt vilja vindicera gudomens ”Dies-
seits” och som påstå öiakén vara ett intet Salan i och med
sin verkan.
6. Den utvägen tyckes dock återstå, att nemligen na-
turen, materien förklaras såsom Guds Ausserlichkeit” hans
affall från sig sjelf, bans negation m. m. eller såsom det inom
Gud, som icke är Gud uti egentlig mening; men då komma
skönhetens prester i sorgdok —, predikande smärtans religion,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
