Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI (XXVII) - Anjou, L. A. Om våra dagars rörelser inom kyrkan, särdeles den katholska, i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B2A
som i sitt skriftställeri bevisat, att huru mycket ban ordar
om framskridande och förbättring, så har åtminstone denna
förbältring ej sträckt sig till stilens råhet och bitterhet, har
icke litet bidragit att öka denna ovisshet. - Man förstår bo-
nom väl, när = uttalar sitt hat emot Rom; men motsatsen
emot Romerska missbruk framträda ofta i ingenting sägande
eller mot christendomen vittnande fraser och uttryck, t. ex.
”Menskligheten är Guds kyrka, och inom henne råder anden.
Åt denna kyrka (menskligheten) bar jag gifvit min ed, icke
åt den eller den Romerska biskopen.” Allvarligare sinnen,
som icke behandla religiösa eller mensklighetens heligaste och
vigligaste angelägenheter som en leksak för innebållstom
oro, kunna icke väl förlika sig med R:s försäkran, att ”år-
hundradets fortskridande är tryggadt”, att ”Tysklands genius
redan griper efter lagerkransen”, icke förtro sig till det ovissa
jublet öfver befrielse från Jesuiter och Kosaker m. m., icke
gilla det med christendomens fordna allvar ej förenliga sättet
att i stället för fasta och bön och Guds lof samt framkallan-
det ur menniskans innersta väsende af tankens och bjertats
allvar, ”med sina vänner tömma en bägare för den goda sa-
kens framgång”, och med middagar och supeer fira dess hjel-
tar och deras segrar, hvarigenom, såsom en tidning anmärker,
den kringresande presten får utseendet af en efter popula-
ritet jagande riksdagsman, och den kyrkliga karakteren af hans
uppträdande försvinner. |
Församlingarne i Schneidemähl, Elberfeld och Berlin ha-
de uppställt christligare bekännelser. Den i Elberfeld prote-
sterade snart efter mötet i Leipzig emot den der uppställda
bekännelsen, såsom föga christlig: sedan äfven en del af Ber-
linska församlingen. Slutligen förklarade ock Czersky, att
han, ehuru närvarande vid mötet, ej underskrifvit Leipziger-
bekännelsen. Han och många med honom, yttrar han i ett
sändebref till alla christl. kath. apost-församlingar, hade haft
grundade anledningar att taga förargelse deraf, att uti en
christlig bekännelse just det, hvarföre den kallas en christlig
bekännelse; förbigicks med tystnad, d. ä. Christus sjelf.
”Hvarföre kallas vi ehristne? Vilja vi i Christus blott se en
sedolärare, så kan man ej inse, hvarföre vi icke äfven i vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
