Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI (XXVII) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [59] Onkel Adam, Ett Namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
med äfven tillträda. Stjernehofs fideikommiss. Denne yngling
väcker läsarens intresse så väl genom sitt glada, lefnadsfriska
sinne och redliga karakter, som genom de förhållanden, under
hvilka ban uppväxt. Utan att behöfva med laglig rätt styrka
sina arfsanspråk, hvilka för ynglingen sjelf-voro obekanta, blir
han af sina slägtingar upplyst om sin börd och erbjuden att
emottaga fideikommisset. Men Gerhard, som är en skicklig
urmakargesäll, inser ej hvartill ett adeligt namn skulle gagna
honom i ett yrke, som han ej vill öfvergifva och som så litet
skulle motsvara bans nya namn; han vägrar derföre att antaga
detta, och känner sig lycklig att få förblifva i förhållanden,
der ban vet sig kunna försvara sin plats. Fideikommisset fort-
far derföre att tillhöra Ludvig Lichton, som, förenad med en
älskvärd maka, Hilma, nu bar ett rikt fält att göra godt och
ser lycka och välstånd uppblomstra omkring sig. I dessa ädla
bemödanden understödes ban icke blott af den gamle Lichton,
som numera temligen försonat sig med den nya tidens läror,
utan äfven af Gerhard, som af sina slägtingar, såsom ersätt-
ning för fideikomitis ct erhållit Björklinge bruk, der ban sys-
selsätter sig med’en stålförädlingsfabrik och ned sin maka,
Götbilda, Iolecn elt lyckligt lif.
Sådan är i kortbet innehållet af denna roman. Mot den
idée, Förf. i densamma sökt utveckla, synes ingenting vara att
anmärka, då man väl med Förf. måste medgifva, att adeln så-
som stånd har uträttat mycket godt för samhället, men just
derföre numera icke i samma mening som förr är behöflig så-
som en från öfriga medborgare afskild klass. Förf. har i den-
na roman på ett träffande sätt skildrat den nya tiden: man
lyssnar gerna till Ludvig Liehton och Gerhard, då de, byar
och en på sitt sätt, med värma försvara vår tid. :Emedlertid
synes Förf. hafva med förkärlek fästat sig vid det goda och
ädla, som utmärker den närvarande tiden, atan att vilja vid-
röra dess skuggsidor. Borde icke äfven dessa antydas i en
roman, sådan som den ifrågavarande? Det hade i sådant fall,
enligt ref:s tanke, här varit skäl att varna för en alltför stor
förtröstan till egen kraft, genom hvilken den för öfrigt ädla
känslan af ”arbetets ära” kan urarta till egoism. Inledning till
en sådan anmärkning erbjuder sig på flera ställen i boken, sär-
deles sid. 225, der Förf. låter Gerhard yttra: ”Antingen har
en slägt gjort fäderneslandet stora tjenster, och då är namnet
för stort, för namnkunnigt att med heder bäras utaf någon
annan än af deras like i storhet och ära, och i det fallet be-
höfver han ej ett gammalt frejdadt namn; ty han må heta bvad
som helst, så gör han det sjelf stort och frejdadt; eller eck-
så har den slägten gjort föderneslandet så små tjenster, ali
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
