Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XXVIII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [6] Petrelli, Om menniskosjälens natur. Försök till Psychologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
tingens ömsesidiga sjelfständighet och ”stelhet” genom dialek-
tikens eld försmälta, och den fria, lefvande växelverkan dem
emellan ohjelpligt sammansjunka till den allt uppslukande iden-
titet, der det lägre icke endast är det lägre, utan i och dermed
äfven det högre, der materien icke endast är materien, utan
äfven Gud, der Gud icke endast är Ande, utan äfven materia,
der ächiiskan är natur och naturen menniska, der det oorga-
niska i och med detta äfven är det organiska o. s. v.
Om identiteten mellan allt förnuftigt skall kunna erkän-
nas för någonting mera än en Jobier inna. så måste den
stödjas på objektiva grunder. Men att systemet är totalt i
saknad af sådana, är ej endast värt, utan ett för alla nuti-
dens tänkare — med undantag af Hegelianerne — gemensamt
påstående. Hegelianerne försäkra visserligen käckt och ifrigt,
att de verkligen deducera eller bevisa; men denna bevisning
är så beskaffad, att man måste vara Hegelian för att i den-
samma finna någonting högre än ett fåfängt bemödande. Och
om nu Hrr Exner, Trendelenburg , Ulrici m. fl. förklara, att
de ej finna någon objektivitet i de Hegelska deduktionerna;
hvad hafva Hegelianerne väl då att göra? - Antingen måste de
bevisa sanningen af sina deduktioner — hvilket skulle leda till
en regressus in infinitum — eller också ärligen bekänna hvad de
dock så listigt vetat undanhålla, nemligen att det oundgängliga
vilkoret för en af dessa — såsom vi öfriga påstå -— omöjliga
deduktioners erkäpnande är ingenting mer eller mindre än den
Schellingska intellektuella åskådningen, mot hvilken dock inga
ifrigare predikanter funnits än just Hegelianerne. Måste man
ej beundra deras utomordentliga taktik, att genom en namn-
förändring rädda en behöflig, men misskrediterad princip, och
genom fördömmandet af den äldre benämningen inbilla de lätt–
trogne, att en förändring föregått i sjelfva saken! Schellingi-
anerne förklarade sina motståndare för idel reflexionsmenniskor,
Hegelianerne hafva slutligen ingen annan utväg emot sina mot-
ståndare, än att förklara dem för ”förståndsmenniskor, dog-
matici”, eller, såsom Hr Lindhult funnit för godt att göra med
Exner, Herbarth m. fl., för ”empirister.” I detta anathem:
håller du ej med mig, så är du en förståndsmenniska, en dog-
matiker, en empirist, ligger alltid slutbeviset, genom hvilket
det Hegelska lotteriet anser sig hafva förvandlat sin tro, sin
mening om inbillade deduktioner (subreptioner, sophismalta
consequentis) till objektiva . vetenskapliga sanningar. — Väl-
jom t. ex. ”öfvergången” ifrån talang till geni (Psycholog. v: -
Rosenkranz Zw. Auf. p. 49; Anthropol. u. Psychol. v. C. E.:
Michelet pp. 153, 1506, bärobok i Anthr. och Psyck. af Lind-
hult p. 45). Antagum derföre att talanger finnas uti mensk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
