Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XXVIII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [7] 1. Malmström, Dikter (första samlingen); 2. Talis Qualis, Sånger i pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
urmodig. Vår Förf. tager ordet i den mer vidsträckta, arti-
stiska mening, hvarunder det, sedan långliga tider tillbaka, i
vitterbetens häfder historiskt framträdt. - Låter sig också af
etymologiska skäl Ce’s 1eyew) förmoda, att den förra betydel-
sen varit den ursprungliga, så framträder dock tidigt, så hos
Greker som Romare, Elegien i sin vidgade spher:
Versibus impariter junctis guerimonia primum,
Post etiam inclusa est voti sententia compos.
Hor. de Art. Poet. 75—76.
Mana icke redan de äldsta Elegier, som vi af Grekerna äge
qvar — de energiska fragmenterna af Hallinos och Tyrtxos —
till stridens bragder och fosterlandets försvar, prisande den
tappre, ”som i bröstet har ett brinnande lejons mod” 7)? Af
Solons politiska Elegier finnas ännu stycken i bebåll. Med
honom ser man Elegien begynna äfven sin gnomiska period,
utbildad af Theognis, fortsatt af Phokylides, tilldess hos
Xenophanes redan en formlig Ethbik sträfvar att ikläda sig
Elegiens drägt. En ny art af den Joniska sinnesrigtningen
gaf nu ock åt Elegien den erotiskt-naiva karakter, som
man först möter hos Mimnermos i hans, till flöjtspelerskan
Nanno rigtade, klagande kärleksqväden. Hos honom är denna
Erotik sörjande; längre fram, under den Alexandrinska pe-
rioden, framträder den gladt-erotiska Elegien hos Philetas,
Hermesianax, Phanokles och Hallimacbos. Den tragiskt-
sentimentala Elegien (Threnodie), som är hvad man, i vänlig
och inskränktare mening, kallar Elegie, är, såsom bekant, af
Doriskt ursprung, och räknar för sin uppfinnare Simonides,
öfver hvars hänförande sorgeqväden de gamle Grekerna ej nog
kunna uttrycka sin förtjusning. Efterverlden kan ej annat än
dela den, vid läsningen af det ännu bibehållna, förträffliga
fragmentet: Danaös klagosång på hafvet. Hon sjunger denna
sång, utskjuten i en båt på vilda Oceanen af den vredgade
Akrisios, som på detta sätt vill hämnas hennes kärlek till
Gudarnas fader: sjunger den öfver sin slumrande son, som
hon omslingrar med sina armar. — Den Romerska Elegien
visar sig lyckligt formad efter de Grekiska mönstren, vid-
håller, för det mesta, den erotiskt-svärmande rigtningen, an-
tager väl emellanåt svårmodets karakter; men öfvergår aldrig
till så fullständig Threnodie, som bos Simonides. Den smäk-
tande Tibullus besjunger sin Delia och sin Nemesis, den glö-
dande Propertius sin Cynthia. den lättfärdige Ovidius sin Co-
rinna. Hur rörande den sednares Tristia än må vara; i sina
elegiska Amores röjer han dock sitt rätta element. — De Ro-
K) Aldwvos då hiovtos Exwv iv OTNIsOL IVUOV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
