Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XXVIII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [7] 1. Malmström, Dikter (första samlingen); 2. Talis Qualis, Sånger i pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
merska Elegie-skalderna blefvo i sin ordning mönster för en
nyare tids, och att, bland dessa, ingen kommit de förra när-
mare, än Goethe i sina Römische Elegien , är öfverflödigt att
nämna. Vår egen nyare Vitterbet saknar ej lyckliga efter-
bildningar i denna väg, och, med allt erkännande af det vär-
derika, som t. ex. Pronsén och Atterbom i elegisk form dik-
tat, kan man dock påstå, att här, som i flera fall; den allt-.
för tidigt bortryekte Stagnelius ännu står oöfverträffad. Att
säga oupphunnen, vore orättvist, sedan man läst Angeliea.
Denna, både till ordningen och värdet, främsta bland ”Hr
M—s Elegier, visar sig till omfånget så ringa, till anläggnin-
gen så enkel, till innehållet så inskränkt, till tonarten så en-
formig, och, med allt detta, har den dock ett så rörande be-
hag, gör den dock ett så luft intryck. Hvarföre? -— fråga
vi — och svaret kan ej blifva mer än ett: ”den är sin ka-
rakter trogen.” Den sentimentala Elegien, i sin milda, lyri-
ska kontemplation, sin bittert-ljufva, städse lugna, reflexion
öfver en egen, alltid återkommande, grundkänsla, försmår all
ordståt, jagar efter inga bilder, skyr allt, som kan störa det
evigt enahanda, som är dess allt. Semper eodem gyro in-
eluditur. Den första uppbrusande smärtan, passionen i vol-
kaniskt utbrott, hör ej hit. Det är i Odet, som de må
söka sig luft. Först när stormen rasat ut, bör man i Elegien
dess efterlemnade dyningar. Icke under härjande brand, först
på askan af förbrunnen lycka; är det som Elegien klagar.
Besinningen har återkommit: reflexioncen förälskar sig i sitt
ämne. beser det på alla sidor, och finner en ljuf tröst i att
idissla dess bitterhet. Detta är hvad Tyskarne kalla Fonne
in Wehmuth: detta är ock den ästhetiska enheten i Elegiens
kretsgång. Erkännes nu detta i allmänhet vara den sentimen-
tala Elegiens karakler, så måste ock medgifvas, att Angelica
i fullaste mått motsvarar densamma. När man derföre hör
en och annan klyftig läsare klaga öfver, att här ej finns nå-
gon enda blixtrande idé, ej ett spår af storartad mångsidig-
het — något, som man dock gerna väntade sig finna i ett,
med Svenska Akademiens stora pris belönadt, poöm — så ut-
säger han dermed omedvetet styckets beröm, på samma gång
som han blottar sin egen kritiska enfald.
Af de följande Elegierna står den, som bär öfverskriften
Aprildagar (sid. 41) i ett nära, genetiskt samband med An-
gelica-cykeln. Tonen är beslägtad; men vemodet upplöser sig
här tillsist i harmonisk känsla af en högre lifsfröjd. — I Co-
rinna åter (sid. 16) har Skalden omstämt sin elegiska dubbel-
flöjt, och låter nu höra en sång i Propertii manér. Den är
rätt väl gjord; men man känner att den är gjord: den lem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
