Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I (XXVIII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [7] 1. Malmström, Dikter (första samlingen); 2. Talis Qualis, Sånger i pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de
nar, med all sin blossande sinnlighet, läsaren — och sanno-
likt äfven läsarinnan — kall; så vida den sednare ej bevekes
af styckets vackra sluttanke. Vid: så väl detta stycke, som
det nästföljande Floden (sid. 20), der en poetiskt hållen, men
måhända nog grann och minutiöst utförd, allegori lånat Ele-
giens drägt, kan rec. ej undgå att yttra en anmärkning, som,
mer eller mindre, drabbar diktionen äfven i de öfriga af Hr
M—s Elegier. Förf. låter nog sällan tanken fortlöpa ur ett
distiebon i ett annat: :han sätter för ofta punkt vid pentame-
tern. Diktionen- råkar härigenom i fara att blifva enformig:
versens musik afbrytes genom en alltför lika takthvila, en nog
täl pausering, och den, vid hvarannan rads slut. afklipta el-
ler uthvilande tanken ger lätt åt detaljerna något epigramma-
tiskt. Ett isoleradt distiehon får och skall vara en liten
verld för sig sjelft; användt deremot i en elegisk serie är
det blott en del af det hela och bör, så ofta ske kan, med
angränsande delar flätas, icke blott vidfogas. Elegien skulle
eljest "blifva endast ett aggregat, i stället för en organism,
af distieha. Detta känner Förf. lika välj: som rec.; men kanske
tillämpar "han det en och annan gång för litet. Den veka penta-
metern ; "med sitt sänkta och afbrutna ljudfall, har också i
detta fall något förledande. "Den likasom längtar till ro: -el-
ler, såsom Scbiller målar distich-paret:
”Im Hexameter steigt des Springquells silberne Säule,
Im Pentameter drauf fällt sie melodisch herab.?”
Herr M. begynner gerna sina Elegier och deras under-
afdelningar med en fråga eller ett utrop. Så gjorde äfvenväl
emellanåt Tibullus; och när det blott, såsom hos honom,
alltid sker lugnt, utan all Odets Horatianska bhäftighet, är
dervid ingenting att anmärka. En början, särdeles vacker
och fri från alla interjektioner, har tredje sången i Angelica:
”Rusig af drömmarnas vin en qväll på den lummiga stranden
Satt jag och hörde förströdd vågornas hulda musik.”
Vackert fortgår, -börjar och slutar äfven den sköna minnes-
sång, som Skalden (sid. 22) egnat Thorwaldsen. Det är en
dikt, värdig sin författare, och värdig sitt ämne — i alla bän-
seenden en af de yppersta i denna samling. Här, om någon-
sin, röjer sig den rena, klassiska luft, som Förf. insupit hos
sina Greker och Romare. Mer än ett af dessa distieha skulle
man tro vara taget ur Grekiska Anthologien. — När man, vid
slutet af denna dikt, läst skaldens brinnande bön till Thor-
waldsen: ”O gif oss en fligt af din ande!” förefaller det en
smula störande, att, vid bladets omvändning, se (s. 29) ena-
handa bön ställd till en annan person. — Skaldens själ företa-
ger sig derefter en kosmisk stjernvandring (Astronomi s. 52),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
