Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XXX) - Tham, W. Svenska Rådet under våren och sommaren 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
hufvudfråga, och den har äfven efterlemnat ej obetydliga spår:
i protokollerna, redan från förmyndarestyrelsens första dagar.
Stora dels krigiska, dels politiska eller embetsförtjenster att
belöna, och å andra sidan brist på penningetillgång, ej blott
för utomordentliga belöningar, utan ock för utbetalande af
vanliga löner, måste ej mindre nu, än under föregående rege-
ringars tid, leda till att förnöja mera eller mindre billiga an-
språk medelst bortskänkande eller afyttrande på ett eller an-
nat vilkor af kronans gods, eller hvad härvid varit och var
det betänkligaste, af dess räntor af skattegodsen. Flera för
ögonblicket oafslutade krig stegrade naturligtvis denna tryc-
kande nödvändighet, till trots af föregående riksdagars beslut
eller ständernas yttrade önskningar, och af den af en och
annan förespeglade framtida förlusten, som en sådan hushåll-
ning måste medföra för staten. Härtill kom ytterligare, att»
den aflidne Konungen efterlemnat skriftliga eller mundtliga
löften, som man ej gerna kunde lemna ouppfyllda.
Gång efter annan klagades öfver brist på medel för nö-
diga utgifter. Till och med G. Bonde, hvilken sedermera vi-
sar sig såsom reduktionens om ej anhängare, åtminstone be-
fordrare, emedan den en gång var beslutad, och emedan han
ansåg den vara enda medletiatt undvika större olägenheter,
både för staten i allmänhet, och särskildt för adeln; äfven
han föreslog nu att bortförpanta kronans räntor. Vid den
nämda tvisten mellan H. Fleming och Ragg, tog Bonde försvar
för den donation, som var i fråga: ”en regering behöfver
kunna använda såväl belöningar som straff; penningar äro ej
alltid till hands, och de komma ej heller tillbaka till staten,
såsom godsen göra.” Kagg yttrade, att han å aflidne Ko-
nungens vägnar gifvit krigshären goda löften, som ej kunde
ryggas. Blott H. Fleming yrkade på reduktionsstadgans helgd,
beklagade att äfven aflidne Honungen mäst tillgripa godsen,
till ett värde af 4 tunnor guld, och ville att man nu skulle
dröja åtminstone någon tid med nya föryttringar, och särskildt
uppskjuta sådana, hvilkas laglighet vore tvifvel underkastad,
till dess man fått höra ständernas mening. Frågan fick slut-
ligen hvila tills vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
