Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXXII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [25] Strauss, Sola. Predikningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386.
Skriftens lära, faller sig lika klart som att han, med sin,
| säga, fina sedliga känsla skulle d jupt känna den stora
bvarunder hvarje menniskobjerta, mede eller omed-
vetet, ängslas och suekar, och för hvilken ingen Christ-
lig bekännelse på ett så genomgripande, så skriftenligt och
fullständigt sätt, som den Evangeliska Hyrkans, erbjuder bot
och örlos ning.
En ökad betydelse vinna dessa Predikningar genom da
tid, under hvars inflytelse de äro författade, en tid af religiös
splittring: der många, antingen med skenbar vetenskaplichet
eller lättsinnig sjelfklokbet umgås med ämnen, som kräfva an-
"dens djupaste hängifvenbet och hela menniskans arbete och
kamp. De hafva icke druckit ur kyrkans lifskälla, emedan de
af. brist på rätt sjelfkännedom aldrig hafva rönt det behof,
ur hvilket kyrkan är uppsprungen. Derföre missförstå och un-
derkänna de så väl dess höga mening, dess rika, herrliga inne-
håll, som äfven i följd deraf dess verksamhet ch sluta: kyr-
kan är död, då de borde säga: "för oss är "kyrkan död och
vi för henut. Men Förf. är visst icke bland dem, som i ve-
modsfull klagan ställa sig utom tiden, som tröstlöst gräta på
ruinerna af den förstörda enbeten; han står med hela sin själ
midt i lifvet och dess fejder, och rik på den lugna vishet;
som ofvanefter är, djerf i den kärlek, som tror och hoppas
all ting, vågar ban, i trots af det i religiöst hänseende sön-
drade tillstånd, hvari hans fädernesland befinner sig, förutse,
huru ” åsBkternas anspråk skola försvinna”, huru alla kyrkorna,
enade i tron på den menniskoblefne, ”träda systerligen till-
samman på Golgatha omkring Frälsarens kors. Jesu Christi
församling, enig såsom i himmelen och ingen medlem af den-
samma ängslas af tviflen, af villfarelsen, af lögnerna hos dem,
som utantill äro.” — Djupt bekymrad öfver ’de villor, dem
den sig kallande Vetenskapen nu predikar från taken, ”gif-
vande anspråk och namn af det eviga ljuset” åt sina rena
menniskofunder, i det den, på äkta Gnostiskt vis låter det
Gudomliga ordet gifva dem sanktion, beklagar ban den af allt
detta bärrörande, allmänna Svissketen hos mängden och den
tröstlösa skepticism, som till och med bemäktigar sig de el-
jest till följe af inre öden för Christendom Sönda sinnen.
Men just deri, att vår tid, i likhet med Reformationens, är
en osäkerhetens; rörelsens, frågans tid, ser han dess välsig-
— nelse, dess lycka, så framt den förstår rätt uppfatta sitt be-
hof, sitt sökande. Ty, detta må äfven yttra sig i verldsliga
skepnader, hvad är det, menar ban, rätt djupt taget, om ej
ett sökande efter rättfärdighet, försoning, frihet? "Dock var-
nar han för den gängse ilukönen att tro, det ”den afväg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
